Kapitel 1.11 .....tills döden skiljer oss åt

¨

 

Några veckor sedan och Aia verkar aldrig riktigt kunna återhämta sig från den där förkylningen som hon åkte på strax efter bröloppet. Hon känner sig allmänt seg, orkar inte med något och är trött jämt. Det som hon än kallade för kondition är som bortblåst. Arne blir såklart orolig och övertalar henne att åka in till stan för att träffa en doktor.
-Du ser så sliten ut Aia, säger han och smeker henne ömt över kinden. Så kan vi inte ha det. Nu är det du som bums tar bussen till doktorn och kolla upp vad det är för något. Kanske du har blivit allergisk? Eller fått något virus?
Aia kramar hans hand, men himlar med ögonen. Inte visste hon att han var en sådan hönsmamma! Fast egentligen så värmer det hennes hjärta att han verkar bry sig om henne så mycket. Hon lovar att åka in samma förmiddag, men skulle han då kunna vara snäll och ta ut Milo på en långpromenad? Hon känner att han blivit försummad de senaste dagarna när hon inte har orkat något alls. Adde lovar.

 

Milo blir överlycklig när han ser att ny-husse tar fram kopplet och att han börjar sätta på sig ytterkläderna. Matte har varit lite tråkig på sista tiden. Trött och tråkig. Inte orkat med något alls. Men Milo är en för snäll hund för att klaga utan har snällt väntat på att hans tid skall komma den med. Nu verkar det dock lovande! Milo slickar lyckligt Adde på handen och de ger sig ut i snön.

 

Adde själv känner sig inte heller särskilt frisk och kry. Det är något som känns fel i kroppen men han kan inte sätta fingret på vad. Men han tänker inte närmare på det. Antagligen är det Aia som smittat honom med sin vinter-bacill. Dessutom, när han kommer ut i den kyliga luften bland snöflingorna som yr omkring honom så känner han sig redan piggare och beslutar sig för att det får bli en riktigt, riktigt lång promenad.

 

 En stund senare är Aia tillbaka hemma. Hon känner sig fortfarande lite skakig efter doktorns besked. Doktorn hade tagit lite blodprov, mätt blodtryck och all sådana där rutinsaker som du gör på en hälso-kontroll. Hon hade hummat lite när hon fått tillbaka provsvaren, bitit lite på sin penna och gjort Aia jätte-nervös. Aia hade känt hur hjärtat hade börjat klappa lite fortare och hur hon började svettas. Till slut så harklade sig doktorn och sa:

-Tja, jag måste vara ärlig mot dig. Jag hittar inget som helst fel på dig. Aia hade andats ut hörbart och inte förrän nu insåg hon att hon hållit andan.

-Men varför är jag så trött i så fall? frågade hon förbryllat.

-Snarare är det så att du är mer frisk och hälsosam än någonsin förut!

-???

 

Med darrande händer slog hon numret till Arnes mobil då han och Milo fortfarande inte hade kommit hem. Hon ville inte berätta den glada nyheten på telefon. Men ändå kolla upp var han var. För hon ville inte vänta HUR länge som helst! Arne svarade inte förrän på sjunde signalen:

-Ja? svarade han och Aia rynkade på ögonbrynen. Inbillade hon sig, eller varför lät han konstig? Sådär disträ?

-Hej det är jag sa hon lite överflödigt. Är allt OK? frågade hon sedan försiktigt.

-Jo, ehm visst. Känner mig lite matt bara. Har nog smittats av ditt virus eller så. Vad sa doktorn? Blir det någon antibiotika kur?

-Jo, allt var bara bra med mina värden. Snarare så sa hon att de var perfekta efter omständigheterna. Aia, var nu riktigt riktigt orolig. Vad var det för fel på honom egentligen?

-Jag skall till affären en vända, blev så sugen på vattenmeloner helt plötsligt. Är du hemma när jag kommer tillbaka? Jag har något underbart att berätta.

-Jo, eh... Det är vi nog. Vi gick lite längre än jag tänkt från början. Men vi är hemma. Älskar dig.

*Klick* Och Aia stod där med den tysta luren i handen.

 



Det fanns en anledning till att Arne hade hållit samtalet så kort och det var för att han inte visste om han skulle kunna lyckas föra ett normalt samtal utan att bryta ihop totalt och oroa Aia var det sista han ville göra just nu. Plötsligt så högg det till i bröstet och han kände en obeskrivlig smärta som strålade ut i vänstra armen. Arne visste att han skulle dö nu. Han hade vetat det en tid nu, men inte velat säga något för att inte oroa Aia. Nu när tidpunkten var kommen så kände han att han inte kunde hantera smärta alls så bra som han tidigare trott. Den skärande smärtan fick honom att skifta hamn okontrollerbart flera gånger och när han väl fick kontroll igen så darrade han och andades tungt. Nu hade han bara en klar tanke i huvudet: Han måste hem! Hem till Aia....!

 

När Aia kom tillbaka från affären med sina vattenmeloner som hon helt plötsligt fått en så oerhörd önskan efter såg hon att Addes jacka hängde på sin krok, så han hade kommit hem. Men förutom det så var det alldeles tomt och tyst i huset. För tyst! Hon hittade Milo under soffan. Han vägrade komma ut, men gnydde ängsligt. Plötsligt genomfors hon av en blodisande fasa och hon sprang fortare än hon någonsin hade sprungit uppför trappen, upp till övervåningen.

-Adde!!!!!

Hon hittade honom livlös, ihopsjunken framför deras gemensamma foto de tagit tidigare samma år. Hon behövde inte känna på puls eller lyssna efter andning. Hon visste ändå: Hans hjärta hade brustit.........