Kap. 1.13 Han var min först!

 

Då Emrys kom in i Aias liv så kom också livet så sakteliga tillbaka till Aia. Visst var det slitigt och monotont vissa dagar. Men det passade hennes sargade nerver alldeles utmärkt och det invaggade henne i ett visst lugnt av att göra vissa saker om och om igen: Mata, rapa, gosa med, leka med, prata med, byta blöja på Emrys. För varje cykel av en moders göromål kände hon hur livet återkom till henne blöjbyte för blöjbyte. 

 

En av de saker hon såg till att ta tag i nu när hon hade återfått energin var att sortera igenom posten. Under sin sorgeperiod så hade den staplats på  hög och det var hög tid att ta tag i den. Där fanns alla möjliga saker. Räkningar, brölopps-presenter (Tavlor kunde hon förstå, men en brandvarnare?) och så var det den där underliga dockan som hade skickats till "Målsman för Emrys Åsehult". Dockan var inslagen i ett brunt paket, med avsändare okänd. Men dockan så harmlös nog ut så hon lät den få bo tillsammans med Emrys i spjälsängen.

 

Det sista brevet fick Aia dock att rynka på ögonbrynen. Det var ett vitt, enkelt kuvert med Arnes namn skrivet på framsidan med kvinnlig handstil. Hon lyfte kuvertet till näsan och sniffade. Jo, hon kunde känna en svag doft av någon slags blommig parfym också.  Hennes händer darrade betänkligt när hon vände på det vita kuvertet och tittade på avsändaren: Jessica Willow stod det. En stund stod Aia med slutna ögon och funderade på om hon verkligen borde öppna en död mans post. Men hon visste också att hon aldrig skulle få frid i själen om hon inte gjorde det.

 

"Kära Arne,

Du är mig så kär att jag inte kan uttrycka det i ord. Din blotta närvaro fyller upp varje rum du beträder och få mitt hjärta att sjunga. Men jag är för blyg för att säga något när jag är i din närhet.

Din allra käraste

/Jess"

 

 Aia skakade misstroget på huvudet. Hon kunde bara inte tro att Arne, HENNES Arne skulle ha haft någon vid sidan om. Kunde han? Och vem var den där Jessica Willows som helt tydligt verkade ha en betydligt mer intim relation till hennes döde make än vad hon tyckte verkade anständigt?

 

Det var inte så särskilt svårt att lokalisera brevskrivaren. Willows var inte världens vanligaste namn, och Hidden Springs inte världens största småstad. Efter några slagningar i telefonkatalogen så hittade hon Jessica Willows hemadress. Hon verkade bo ensam så vitt Aia kunde se.  Med bultande hjärta satte hon sig i bilen (efter barnflickan var tillkallad såklart) och for bort mot den adress hon snabbt hade krafsat ner på en pappersbit. När hon svängde upp på bilparkeringen såg hon redan ett välbekant ansikte:

-DU.....!?

Du! Var det du som var på mitt och Addes bröllop? Du gav oss lömska blickar hela vigsel akten! Det var som om du ville oss ont! Varför det?

-Det var DITT fel att Adde dog!  Aia var förvånad över sig själv. Hon visste inte riktigt varifrån de hårda bittra orden kom ifrån. Bara att det var som om hon hade öppnat en ventil och det nu var massor med ångor med högt tryck som behövde ventileras. De mörka, hätska orden flödade ur henne och inte förrän en lång stund senare stannade hon sig själv och utskällningen, men mest för att hämta andan.
-Jag älskade honom också, mumlade Jessica tyst. Han var min först! fräste hon sedan och Aia kunde se att hon riktigt försökte behärska sig.

-Det spelar ingen roll vem som hade honom först! Adde var ingens ägodel! Han var en männi.... varelse av kött och blod. Han är dessutom far till mitt barn och jag hoppas att du i framtiden kan respektera detta och hålla några former av gränser i alla fall.
Aia såg hur arga blickar nästan sköt ur ögonen på Jessica och att smockan hängde i luften. Men Jessica sa inget mer utan vände helt sonika på klacken och gick därifrån.

På kvällen samma dag, när hon matade Emrys inför natten så stod hon i djupa tankar. Hon funderade kring det hon hade fått reda på kring Arne under dagen. Det var ganska massiva saker egentligen. Att han eventuellt skulle ha haft en annan flickvän före henne? Samtidigt som henne? Kunde det vara sant??? Fast så drog hon ett djupt andetag. Arne var död och hon var lämnad ensam kvar med deras kärleksbarn. Vad spelade det för roll egentligen vad som hade hänt i det förflutna? Det viktigaste var ju ändå här och nu, eller? Hon visste att hon inte skulle vara så lättövertygad egentligen. Mardrömmarna om Arnes gamla flickvänner skulle hemsöka henne länge. Men det kändes skönt att försöka intala sig att allt nu var frid och fröjd. Hade hon stängt av kranen egentligen?

*********************************************
Det här kapitlet kom egentligen till av en slump som jag nog har StoryProgressor att tacka för. Det började redan på Arnes och Aia's vigsel då jag såg att det fanns några av Arnes gäster verkligen som kastade sura blickar. Och att plötsligt en dolk dök upp ovanför hans huvud. Wtf....? Denna någon var Jessica Willows och enligt spelet tom förlovad med Arne. Men detta ignorerar vi för att hålla Addes rykte mer eller mindre intakt.