Kapitel 1.10 Tager du denna.....

Datumet för brölloppet bestämdes kort därefter. Varför vänta, när du lever på lånad tid? De bestämde för att ha en mindre form av bröllopp. Gifta sig hemma, men ändå bjuda in några av deras närmaste vänner och kamrater.

 

-Jag lovar och svär, att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt.

Kyssen de gav varandra när de hade avgivit sina löften hade en bitterljuv sötma och de hade bara ögon för varandra. Vad spelade det för roll att ingen av dem hade klätt upp sig särskilt mycket. Hon var hans, han var hennes - DET var det enda viktiga i världen nu!

 

Under tiden som Aia och Arne stod under brölloppsvalvet och avgav sina löften roade sig de inbjudna gästerna kungligt. Flera av dem verkade helt betagna över det som pågick mitt framfär ögonen på dem. Det fanns dock andra som inte verkade lika roade och varför gav den där brunetten Aia arga blickar som nästan verkade kunna döda?

 

Efter vigseln så var det tårta och tal. Men festen tog egentligen slut ganska snabbt efter det. Men Aia och Arne klagade inte. Inte egentligen. Det var så skönt att sitta där vid köksbordet, äta bröllopstårta och bara vara helt enkelt. Deras köksbord, deras tårta, deras liv tillsammans. Kunde det vara bättre?

 

Slutet gott allting gott! Ja, till och med Milo hittade en lekkamrat och var väldigt nöjd och belåten med det! Storleken spelar ingen roll, eller hur?

Kapitel 1.9 Snöänglar och Frieri

Vintern hade kommit med snö och kyla den morgonen när Aia slog upp ögonen. Aia klädde genast på sig vinterkläderna och tillsammans med Milo gick hon ut för att leka i snön. Hon lät sig falla baklänges i den pudervita snön och gjorde en snöängel. Milo, han gjorde ingen snöhund, men väl stora läskiga spår i snön.

Aia stod precis och funderade på om hon skulle bygga en snögubbe eller en igloo när det plötsligt blev svart för ögonen.
-Guess who? hörde hon en välbekant stämma fråga.
-Adde! skrattade hon och motade bort hans händer från ögonen. Skräms inte så där!
-Jag skräms så mycket jag vill, retades Arne. Men du min sköna är en syn som får änglarna att landa! Har jag sagt hur mycket jag älskar dig?

 

Bara en sådär 3000 gånger. Men jag har inget emot om du säger det 3001 gång, skrattar Aia. Tjejer behöver få höra sådant där vet du.

-Bra! Då skall jag säga det ett par hundra gånger till senare. Men först är det något jag måste berätta för dig. Om vi skall kunna fortsätta träffas så här så är det vissa saker som du behöver veta om mig.

Aia sväljer hårt, men backar inte undan. Och Arne börjar berätta. Han berättar om sin mamma, som egentligen är hans mormor och om den gen som gått i släkten i många generationer. Den gen som får varje bärare av den att förvandlas till vad som i dagligt tal kallas för varulvar.

-Fast vi kallar oss hellre för Lykantroper, säger Arne.

 



 

Det börjar bli kyligt och för att inte frysa så går de in för att värma sig och fortsätta diskussionen.

-Jag borde vara rädd för dig, säger Aia där hon sitter tillsammans med Adde i sängen. Men det är jag inte. Kanske för alla historier Faster Em berättade för mig om alla märkliga varelser som finns, men som inte alltid går att se. Då trodde jag att de bara var historier. Vackra sagor, nu förstår jag att det låg mer bakom än bara historier. Dessutom, jag har aldrig varit den som förälskat mig i det yttre. Även om det där lite vilda är oerhört sexigt... Adde drar en synbar suck av lättnad.

-Bra. Men det är mer....
-Mer? I sitt stilla sinne så undrar Aia vad som kan vara större än att berätta att man är en varulv.

-Kommer du ihåg min pappa? Aia skakar på huvudet?
-Inte konstigt. Min pappa dog innan jag föddes. Väldigt få av oss lever tills vår 30 - års dag. Jag fyller 32  om bara någon vecka. Jag lever redan på lånad tid...
Aia kippar häftigt efter andan. Det kändes som hela världen snurrade runt.
-Men det är inte SÄKERT att du kommer att drabbas? frågar hon desperat.
-Säker kan man inte vara, men hittills så har genen drabbat alla män i vår släkt utan undantag. Förstår du nu varför det är så viktigt för mig att leva varje sekund som om det var den sista?! Aia, nickar stumt.

De säger inte så mycket mer om det här under de kommande dagarna. Dock hänger hela frågan och osäkerheten som ett tugnt ovädersmoln mellan dem. Hela situationen hanterar de olika. Arne ger sig ut och springer, springer, springer genom den yrande snön. Han bryr sig inte ens om att skifta till varulvshamn fullt ut innan han springer.

 

Aia själv gräver ner sig i sitt arbete istället. Hon har blivit så bra hon bara kan bli nu och rörelsena med vattenslangen är vana och nästan automatiska. När kroppen arbetar så får tankarna vandra fritt. I början så är det många tankar som far och flyger kring att hon kommer att förlora honom innan deras liv tillsammans skulle börja. Sedan blir hon mer målfokuserad och fattar ett livsavgörande beslut.

Nästa gång Adde är på besök hemma hos henne tar hon mod till sig:
-Adde, du är vild, vacker och alldeles tokig i mig tydligen. Du är dessutom en tjuv, eftersom du har stulit mitt hjärta. Du har själv berättat för mig att ingen av oss vet vad morgondagen för med sig. Därför vill jag göra det bästa av det mesta av den tid som vi har kvar.

 

-Arne Claresvärd, vill du göra mig den äran och bli min äkta make, att älska i nöd och lust?

Nu, för första gången på mycket, mycket länge är det Adde som blir helt mållös. Han står och stirrar på ringen med gapande mun i flera sekunder (För Aia är det som en evighet och hon börjar såklart oroa sig för att han skall säga nej). Men hon behöver dock inte vara orolig. Med tårar i ögonen svarar han mjukt:

-Ja, jag vill vara din. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Han låter Aia trä förlovningsringen på sitt finger och kysser henne sedan mjukt.

 

************************************

 

 

Från början var det tänkt att den här bilden skulle vara med i historien, men med all stämning så ville jag inte sabba med en slap-stick.

"Whos a good boy? Yeeees, whos a good doggy?" :-D

Kapitel 1.8 För Evigt - Hur länge är det egentligen?

 

Nästa dag måde Aia bättre och Arne lyckades till och med övertala henne att följa ner till Höstfestivalen. Det var festivalens absolut sista dag och hela festivalplatsen myllrade av människor. När de gick förbi ett fotobås så var Arne inte sen att dra med henne in. Hon överfölls av en plötslig fnittrighhet och hade svårt att stå still när blixtarna flashade, men behärskade sig.

Aia ville ta en paus för att kolla hur fotona blev. Hon var lite nojjig när det gällde hur hon gestaltades på bild och ville egentligen inte. Men hur kunde hon säga nej till Adde? Adde, ja han bara skrattade och drog iväg henne till äppel-pallar tävlingen istället. De var ett bra team, men förlorade stort mot sina motståndare eftersom Adde hellre stod och gjorde grimaser och skvätte på Aia tills hon var totalt dyngsur.

 

 

-Vänta lite, flämta Aia. Jag måste pausa lite för att hämta andan!
-Pausa säger du? Börjar min dam kanske bli lite gammal och grå? Skall jag hämta rullstolen åt Frun? skämtar Arne
-Säg inte så! Jag vill inte bli gammal! Jag vill inte att den här dagen skall ta slut! Om vi bara kunde stoppa tiden!

-Jag vet minsann hur vi skall stoppa tiden, nästan spinner Arne och drar Aia häftigt intill sig. Han kysser henne så att hon nästan tappar andan och jo - nog känns det som om tiden står stilla!
-Wow! säger Aia nästan andlöst en lång stund senare. Du kan verkligen stanna klockan!
-Aia darling, jag blev kär i dig vid första gången jag såg dig och har varit kär i dig ända sedan dess. Om jag kunde skulle jag plocka ner solen och månen till dig. Nu kan jag inte  det, utan vi får se till att leva i nuet och ta vara på varje minut, varje sekund vi har!
Aia svarar inte, utan kysser honom igen....

När de sent om sider kommer tillbaka till Aia's hem så upptäcker  det att de inte är de enda som har haft det roligt under dagen. Milo verkar ha rullat sig i varenda lerhög som han har kunnat hitta och sedan några till, för han stinker som en hel avfallstunna. Arne erbjuder att ge hunden ett  bad, medan Aia går upp och läser en stund.
-Du vet inte hur bra du har det du Milo, muttrar Arne. Inga bekymmer i världen och all tid du kan önska dig att göra precis vad du vill. Vad har jag? Lånad tid och alldeles för mycket jag vill göra. Livet är INTE rättvist, vet du det?
Milo, vad gör han? Tja, han ger husse en slick på näsan och passar sen på att rymma upp ur badkaret och lämnar små vattenpölar över hela köksgolvet.

Uppe i sovrummet är Aia helt omedveten om dramat i badrummet. Hon har istället letat rätt på en ram och ramat in fotot det fnissiga fotot från dagens festival. Hon står kvar en stund och bara tittar drömmande på fotot. Det här har verkligen varit den bästa dagen i hennes liv! Och det fantastiska är det kommer flera! Många flera! Det är vi nu äntligen och inget kan komma emellan oss!

Kapitel 1.7 Tårar och Flammande Eld

 

Saker går framåt för Aia. Sakta men säkert, ett steg i taget så blir hon allt bättre på att vara sin barndoms dröm. En dag så blir hon till och med tillkallad vid en mindre katastrof vid stadens stora lager. Det visar sig inte vara något allvarligt och lätt avhjälpt. Men hennes hjärta sjunger ändå glada sånger när hon beger sig hemmåt. Äntligen, ÄNTLIGEN har hon fått möjligheten att göra något viktigt.

Men det är inte bra att ta sig själv på för stort allvar. Någon dag senare så blir hon tillkallad till en storbrand. Flera människor instängda i eldhavet. Och hur Aia än kämpar så lyckas hon inte rädda dem alla. Efter många många timmar i kamp mot elden står huset i ruiner. Aia är förkrossad.

Aia ringer Arne för att få lite tröst och peppning, men hon hör genast att det är något som är allvarligt fel med honom. Hans röst är ostadig och han tappar ofta tråden i samtalet. Som den goda människa hon är och nära vän så bjuder hon honom ner till höstfestivalen för att försöka muntra upp honom.
-Vad har hänt baby frågar hon genast när hon får se hans rödgråtna ansikte (Killar som kan gråta, visst är det supersexigt? hinner hon också tänka i förbigående).
Arne berättar att hans mamma hade gått bort för någon dag sedan och att han nu stod ensammast i hela världen. Aia stryker honom varsamt över det rufsiga håret.
-Du har ju  mig ju, eller hur? Så länge vi är tillsammans så kan inget farligt hända!

Arne log sitt charmiga leende, och även om leendet inte nådde ändå upp till ögonen så kände Aia ändå att det var på rätt väg. Nu fick hon äntligen tid att berätta för Arne om sin förfärliga dag.

-Jag känner mig så grå, genomskinlig och obetydlig, snyftar hon mot hans axel. Han stryler henne varsamt längs med ryggraden, sådär som han vet att hon älskar.

-Sssshhh, viskar han som till ett barn. Kom ihåg älsklingen min att "För världen är du bara någon, men för någon....."

-......är du hela världen" fyller Aia i, på märkbart bättre humör. Vad säger du Adde baby, skall vi lämna det här spökslottet och dra hem till mig istället?

-Jag trodde aldrig du skulle fråga! Lets Go!

 

Det är många timmar senare. Alla i huset sover. Till och med Milo har somnat på soffan. Men Arne kan inte somna. Han vandrar av och an i den lilla stugan som om helvetets alla demoner rider honom. Och på sätt och vis gör de det också. För vad skulle kunna vara värre än det här? Hans mamma hade varit sjuk länge, men kämpat sig fast med näbbar och klor i livet och hängt kvar flera månader i en skör tråd. Strax innan hon dog hade hon berättat den hemlighet som hon hade burit med sig under alla dessa år. I väntan på rätt tillfälle att berätta. Inte att de båda var Månens Barn, att de var Varulvar skapade att jaga och att springa fritt. Att leva tillsammans. Det hade han vetat och accepterat sedan han var en ung pojke och gjort sin första förvandling. Nej, det hon berättade var så mycket värre. Hon berättade om hans far. Fadern som hon blev förälskad i vid första ögonkastet och som dog av brustet hjärta.....

******************************

 

Övning ger färdighet säger det och dessutom, det som inte dödar härdar! Redan veckan efter blir Aia ivägkallad på en ny storbrand. Först vill hon inte fara, av rädsla att göra bort sig igen. Men hennes kollegor stöttar henne och säger att hon bara är neurotisk. Så hon åker. Den här framgången ett faktum! Hon  släcker branden på rekordtid och lyckas rädda husets invånare utan allt för mycket svedda ögonbryn.

 

För att fira så ringer hon Adde och bjuder honom på en dejt. Först en film på teatern och sedan en promenad i parken i den kyliga höstkvällen. När det går där hand i hand och tittar på de löv som frostnupna sakta faller från träden slår det Aia hur fantastiskt lyckligt lottad hon är! För bara en kort tid sedan så hade hon ingenting. Nu har hon allt: Jobb, hem, hund och en alldeles fantastisk pojkvän. Hon stannar till en kort stund vid en parkbänk och ser honom djupt i ögonen och kysser honom hett.

-Du är min för evigt nu, det vet du eller hur?

Hon hör hur han häftigt drar efter andan.

-Nu och för alltid, viskar han. Mitt hjärta är bara fyllt av dig. Jag tror inte jag skulle överleva om du lämnade mig......

Kapitel 1.6 Långpromenader och Kärleksbrev

Den morgonen ligger Aia länge kvar i sängen och drar sig. När Adde med ett stön vrider sig upp ur sängen försöker hon hålla kvar honom.

-Neeej, gå inte! Hur vet jag att du inte lämnar mig igen? Tänk om jag aldrig får se dig igen? säger hon och ser ledset på honom. Han ler bara retsamt.

-Och missa chansen till en rendeveuz av nattens eskapader? Och om jag inte missminner mig så har både du och jag jobb att sköta?

-Vi kan skolka från jobbet idag, säger Aia hoppfullt. Du kan ringa och säga att du har nässelfeber och jag har sträckt en muskel eller något. Han skrattar, men svarar:

-Vi är inte 16 år längre Aia. Ingen av oss slipper ifrån våra förpliktelser. Vi syns om några dagar, lovar!

Och med det får hon låta sig nöjas och hon hör hur han visslande går ned i köket.

Aia kliver själv upp strax därefter. Det är ändå inget roligt att ligga kvar efter att Adde har gett sig av. Hon äter en snabb frukost och ger sig iväg på en tidig långpromenad med Milo istället. De går ner till en närliggande park där Milo får jaga några vettskrämda ankor utan särskilt stor framgång. Men han fick hoppa i vattnet i alla fall. Med det låter han sig nöjja. Tänk att få vara hund ändå! tänker Aia. Så mycket enklare livet skulle ha varit....

Till sin förvåning så känner Aia sig så full av energi den här morgonen att hon till och med snörar på sig joggingskorna och ger sig ut och springer en runda på de morgontomma gatorna. Det är skönt att få röra på sig och det hjälper henne att rensa tankarna ordentligt märker hon. Mycket som snurrat i hennes huvud. Det var nära 10 år sedan som hon abrupt hade packat sina väskor och i sin familjs släptåg hade gett sig av ifrån sina barndomstrakter. Hon hade varit 16 år och tvingats ljuga för den som hon älskade allra mest. Och det sista hon kom ihåg hade varit hans sårade ansiktsutryck och en frågan i blicken när deras bil passerade förbi deras uppfart. Hon hade aldrig glömt den blicken. Aldrig förlåtit sig själv.

 

När hon hade kommit hem så hade hon bestämt sig. Hon drog ut översta lådan under diskbänken och tog fram några papper och en penna och satte sig ner för att skriv ner allt som hon hade burit med isg alla dessa år. Det gick trögt först, men sedan var det som om någon hade öppnat en damm och alla känslor bara flödade ut, ner genom hennes arm ut i pennan. När hon var klar vek hon snabbt ihop brevet och stoppade det i kuvertet som hon adresserade till Arne. Bäst att skicka innan hon ångrade sig resonerade hon. 

 

På stationen så var det också känslor som hade svämmat över tydligen. När Aia gick in genom den stora porten så möttes hon av Amber och Maggan i en tät omfamning. De verkade helt blinda och döva för omvälrden.

-Hrrrrm! harklade hon sig. Jag måste gått fel - jag trodde det här var en brandstation. För att släcka bränder, inte tända dem?

-De båda kollegorna hade i alla fall vettet att rodna och se lite skamsna ut. Men sedan förstod de att Aia skojade och stämde in i hennes skratt. 

 

Men något oroliga måste de dock ha varit, för hon blev befodrad samma dag och fick för första gången känna på hur det var att köra den stora kranbilen.

Kapitel 1.5 Puss-kompisar och Sängstatus

 

Om Aia hade träffats av en granatkastare mitt i skallen så tror hon inte att hon skulle ha varit mer chockad än hon känner sig nu. För 10 år sedan lämnade hon Hidden Springs. För att söka lyckan, för att göra sina föräldrar till lags. Men också för att skydda sig mot ett brustet hjärta.

 

Nu står han där, mitt framför henne. Lite äldre, lite mer ledsen kring ögonen och han har en märklig vild utstrålning omkring sig. Brukade han verkligen ha ett så vilt och ostyrigt hår? Hade han verkligen varit så djuriskt attraktiv tidigare?´

Adde öppnar munnen och sträcker trevande ut en hand mot henne, men stannar halvvägs. Deras ögon möts och Aia tycker sig se något i hans ögon som hon inte riktigt kan tyda. Oföreställd dlädje, attraktion, saknad, men också en djup sorg som inte fanns där tidigare. Utan att tänka på några konsekvenser över huvudet taget tar hon ett hastigt steg framåt och ger honom en försiktig puss på munnen.

 

-Det blir bra nu! I stort som smått kommer det bli bra nu....

 

 

 

Adde står som fastfrusen och ett kort fasansfullt ögonblick fruktar Aia att han till och med skall putta undan henne och förneka henne igen. Som den där gången för länge sedan. Sedan harklar han sig och med märkbart grumlig röst säger han:
 

-Jag...eehhm.... Min bil står bakom hörnet? Kan jag köra dig hem, eller nåt?
 

-Hem blir bra, mumlar Aia, plötsligt väldigt förlägen över sin framfusighet. Jag har bor hos... jag menar... jag ärvde faster Ems stuga.....

Hon tappar tråden när hon återigen sugs in i hans till synes bottenlösa ögon. Hon kan inte minnas att de hade samma gulaktiga skimmer förut. Men i dem så ser hon timtals av gemensamma delade minnen av den där stugan. Stunder delade i en tid och värld som var mycket mer annorlunda än nu.

I bilen på väg till stugan säger de inte mycket. Adde har vridit på bilstereon och ur högtalarna strilar låt efter låt från raidokanalen "Lugna Sim-favoriter".

 

Väl framme parkerar han bilen vid brevlådan. Som en riktig gentleman följer han henne till dörren. När hon sätter nyckeln i låset säger han ingenting. Fast frågan hänger där som en tjock vägg mellan dem. Efter vad som känns som en halv evighet frågar hon:
 

-Vill du komma in?
 

Han svarar inte, men kliver med tysta steg in över tröskeln. Samtidigt som han gör det så är det som om han skimrar till tycker Aia. Men hon måste ha sett fel. Fast ändå, ändå i lampans sken så ser han plötsligt mycket yngre och mjukare ut. Nästan som den Arne som hon än gång dejtade och älskade och sedan aldrig kunnat glömma.

De säger ingenting på många minuter. De står bara där i vardagsrummet och tittar på varandra. Som om bara tiden skulle kunna överbygga den klyfta som finns mellan dem. Det är han som först tar till orda:
 

-Jag trodde jag skulle dö när du lämnade mig, säger han tyst med darrande, raspig stämma.
 

Aia snyftar till och tar ett steg närmare honom, men han står kvar med händerna längs sidorna.
 

-Jag var tvungen.... Min familj... Pappa lovade att skicka polisen på dig om jag inte lovade att hålla mig borta från dig. Båda slås samtidigt av det Gudomligt komiska i situationen med tanke på hans nuvarande yrkesval och ingen av dem kan kväva ett fniss som mynnar ut i ett befriande gapflabb. När skrattsalvorna klingat ut kastar Aia sig i famnen på Adde.
 

-Jag ÄLSKAR dig! viskar hon med sin mun tätt intill hans kind. Älskar, älskar, älskar dig!

Hon mer känner än ser hur han ler under hennes läppar. Han föser varsamt bort henne.
 

-Hur är det när det gäller sängstatusen i den här kåken? frågade han retsamt? Fortfarande samma knarriga madrass?
 

Aia fnittrar till och rodnar.
 

-Inte lika mycket som som förut.

Han ler brett och lyfter upp henne i famnen som om hon var lätt som en fjäder och bär henne resolut uppför trappen.
 

-DET min sköna få vi se till att råda bot på!

 

*********

 

Mycket senare samma kväll så sitter Arne med Milo i knäet. Aia sover kvar i sängen på övervåningen. Milo som normalt är väldigt reserverad mot främlingar har genast tytt sig till Arne som om de sedan länge var bästa vänner. Nu slickar han honom förstrött i ansiktet samtidigt som han viftar uppskattande på svansen när han blir klappad på magen.
 

-Jadu kompis, mumlar Adde mer till sig själv än till hunden (men vem

vet). Det är en jäkla soppa du har satt dig i det vet du eller hur? Om Aia visste vem jag var, vad jag var så skulle hon aldrig vilja vara tillsammans med mig. Och jag kan inte låta någon annan bära mina bördor år mig. Men berättar jag inte om förbannelsen så kommer hon aldrig att förlåta mig. Hon kommer att lämna mig precis som förra gången. För gott den här gången.....

Milo svarar inte, han är ju trots allt hund utan rullar lyckligt runt på rygg så att Adde kommer bättre åt att klia. Kunde livet vara bättre?

Kapitel 1.4 Nya Vanor och Gamla Vänner

För Aia började dagarna lägga sig i en rutt. hon gjorde samma sak dag efter dag. Vilket var oerhört skönt och lugnandge för henne tyckte hon själv. Hon tyckte verkligen inte om förändringar!

Hon blev hämtad av Amber utanför tugan klockan 4 varje eftermiddag och tillsammans åkte de till brandstationen. Väl där så brukade hon fokusera på att försöka hålla saker och ting så upto date som möjligt. Väl fungerande saker och underhållna larm och bilar var A och O för henne. Och det var väl inget fel med att få känna sig trygg eller?

Till och med bränderna var de samma, om än bilarna i garaget blev snyggare… Aia lärde sig snart att hushålla med sina dyrbara timmar på stationen. Hon försökte lägga så mycket tid hon bara kunde på att meka, lära sig mer om brandmannayrket så klart. Och hon försökte till och med få tid över till att träna! Det hindrade henne dock inte från att se till att hon fick sin skönhetssömn när lugnet äntligen la sig över nejden… Sov gott Aia!

De första dagarna hade Aia alltid haft med sig Milo till stationen. Men efter ett par söndertuggade bordsben och lite pölar på golvet insåg hon att jo, det var nog bäst om Milo fick stanna hemma istället. Han började ändå bli så pass stor att han inte led någon större nöd i den lilla stugan. Så när Aia kom hem varje dag var det ett kärt återseende. En massa kramar, pussar och en och annan slick i ansiktet också!

Någon vecka efter hennes intervju med Ambers vän så började telefonerna att ringa. Det var invånarna i staden som hade hört att Aia var en fena på att laga saker. Om och om igen så började det ramla in önskemål om att: Kan du inte laga si och så åt mig så är jag skyldig dig en tjänst sedan? Aia skulle allra helst sett att det hela utmynnande i reda pengar. Men hon hade sällan hjärta att säga nej.En sen lördag eftermiddag så hörde hon så talas om att det fanns en kille som brukade hålla till nere på torget som hade utmanat henne till att förklara vad 17 det var som var så bra med teknik – EGENTLIGEN? Utmaningen, som dessutom skulle ge henne mycket goa simdaler i plånboken, lät visserligen lite suspekt. Lite för bra för att vara sann. Men simdaler är ändå simdaler, eller hur? Hon piffade till sig lite. Kom till och med i håg att borsta tänderna 3 gånger innan hon gick ner. Det var inte särskilt svårt att hitta killen som utmanat henne – han stod högst uppe på ett bord och orerade om att livet minsann var bättre med fast telefoni och när kobra bara var en orm och inte en telefon! Aia skakade förundrat på huvudet. Vad var det här för galenpanna egentligen? Dessutom blev hon irriterad på sig själv för att en inre röst inom henne sa att hon hade träffat på honom förut… Det var något kusligt välbekant att hon nästan ville skrika. Fast besluten att både vinna debatten och ta reda på vem han var vinkade hon ner honom för att börja operation Övertalan.

Diskussionen flöt på över förväntan bra. På varje argument han kom med så hade hon ett motargument. Allt flöt på så oerhört bra. Det var som om de båda dansade en väl inövad verbal dans. En tango för två som de båda dansat många gånger förut. Vilket gjorde Aia ännu mera noijig så klart.
-Jag känner dig eller hur? for det ur henne till sist. Har vi träffats?
-Stjärnor och stenar Aia! kom det nästan som ett morrande från hans strupe. Känner du verkligen inte igen mig? Gick jag så fort att glömma trots allt?
Aia flämtade till.
-Adde? Är det verkligen du?
Adde nickade jakande och log det där nästan fåraktigt charmiga leendet som först fått henne upp över öronen förälskad i honom.
-Suprise!
Och nog var det en överraskning alltid! Att möta sin allra första kärlek efter så många år. Den kärlek som gjort att ingen annan kunde ta hans plats därefter…….

Kapitel 1.3 Äventyret Börjar och Vänner Träffas

Nästa dagen var dagen D - D för Det stora äventyret! Aia var inte lika nervös som hon först trott. Att leka runt med Milo en stund och sortera hela kryddhyllan alfabetiskt flera gånger hade definitivt hennes nerver. Så fjärilarna i magen fladdrade bara lite när hon sköt upp dörren till den stora brandstationen. Eftersom han var så liten så hade hon tagit med sig Milo. Han kunde bara vara på undervåningen, vilket han dock inte verkade ha något emot. Någonstans mitt i rundvandringen började en öronbedövande alarmklocka ringa.
-Jahapp sa Maggan Davborn. Ur askan i elden! Vad säger du Amber, skall vi låta vår gröngöling ta hand om det här? Ser ut som det är Larsson's damråttor som gör uppror igen. Aia kunde se hur Amber gjorde tummen upp bortifrån köket och hon kastade sig på med sina alldeles nya fantastiska kläder och ut i brandbilen. Nu var hon äntligen på väg!

Det var ingen större brand egentligen, precis som Hanna hade sagt. Lite bråte i ett hörn av ett garage som hade självantänt. Men det var nog så pirrigt och Aia kände sig riktigt utsatt där det var hon, en liten fjuttig brandsläckare mot de nästan levande lågorna. Någon timme senare var branden dock släckt och både hon och husägaren kunde pusta ut.

Väl tillbaka på branstationen fick Aia då till slut den genomgång av rutiner och lokaler som hade varit tänkt att hon skulle ha fått FÖRE hon ryckt ut. Det visade sig att brandstationen var i princip självförsörjande vad det gällde allt vad en brandkvinna kan behöva: Mat, träning, sovplatser, wc och dusch. Aia tyckte förståss att det var lite märkligt att sovsalen rymde nästan 4 gånger så många sängar än vad som det fanns anställda brandmän. Men Amber, hennes andra kollega sa torrt att det hade med den rådande lågkonjukturen att göra. Folk stannade inte kvar särskilt länge i Hidden Springs längre, så det behövdes inte längre lika många kvinnor och män som tjänande invånarna. Vilkte Aia tyckte var synd, men förståeligt.

En av en brandmans uppgifter fick Aia reda på var att se till att både hon själv och hennes utrustning var topnotch. Därför ägnade hon resterande eftermiddag åt att serva och underhålla brandbilen. Hon var verkligen ingen expert, men en snabb elev och hon tyckte det kändes förunderligt hemtamt och lugnande för nerverna att kunna känna de fasta, beständiga bultarna och metallen under händerna. Att bli oljig och grisig hade aldrig varit ett problem för henne!

Strax innan skiftet är slut så kommer dyker det upp en man på branstationen som Aia inte har träffat förut. Han ropar efter Amber som himlar med ögonen.
-Aaargh! suckar Amber. Det är min syssling på pappas sida. Han drömmer om att bli en riktig skjutjärns journalist och terroriserar mig jämt med sina frågor. Plöstsligt får Amber en slug blick i ögonen. Nu vet jag! Skulle inte du kunna snacka med honom? Du är en fräsch vind här i staden så han skulle verkligen älska att fråga ut dej!
Aia är fortfarande hög på känslan av att ÄNTLIGEN ha hittat sig kall i livet, att äntligen få göra det hon drömt om sedan hon var en liten flicka. Så utan att tänka sig för så tackar hon ja. Hon visar upp honom till överalvkoven som också används som TV-hörna. Han har 1000 frågor: Varför flyttade hon hit? Vad var hennes mål i livet? Vad var det som lockade henne hit? Vad tyckte hon bäst om med att vara brandman. Han riktigt bubblade av frågor och hon svarade så gott hon kunde. Hon kunde inte låta bli riktigt att börja dra på mungiporna åt den ivriga unga mannen. Framför allt för att hon så väl kände igen sig i hans passion. Efter en halvtimmes intervju så skakade de hand och gick ner för trappen. Han lovade dyrt och heligt dessutom att eftersom Aia var så förtjust i att meka så skulle han hålla korpgluggarna öppna under sina turer runt på stan efter grannar som behövdes lite extra hjälp. Aia log tacksamt. Som alldles nybliven brandman tjänande hon inte särskilt mycket och varje öre kunde hjälpa henne att tjäna ihop pengar till den försiktiga renovering hon ville göra på Faster Em's stuga.

Kapitel 1.2 - En Ny Dag Randas

Aia tog inte med sig särskilt mycket. Faktiskt så rymdes det i en enda resväska. Men allt hennes övriga bagage ville hon lämna bakom sig.

En lång resa på ett skumpande tåg senare så var Aia framme vid Faster Em's hus. Aia hade ägnat timmarna på tåget med att bläddra igenom gamla fotoalbum. Instucken mellan två albumblad hittade hon ett lite tummat foto av fasterns stuga. Fastern hade skickat henne bilden förra julen, då hon visste att julen för Aia inte alls handlade om lyckliga minnen. På baksidan stod det: "Spara för regnigare dagar, puss och kram Em".

Aia kunde verkligen inte tro att det var sant att den här underbara lilla stugan nu var hennes, och bara hennes! Det var verkligen som om hon fick nypa sig själv i armen för att faktiskt fatta att det var sant... Men jo, det var det!

När Aia hade låst upp ytterdörren (Jo, nyckeln låg faktiskt under krukan som lovat) klev hon försiktigt in. Hon stod stilla mitt i vardagsrummet och bara tog in de minnen som flödade över henne. Den gammalmodiga TVn. De gröna stolarna och soffan som definitivt hade sett sina bästa dagar.

Efter att hon hade packat upp de få saker hon hade haft med sig så bestämde hon sig för att ta tjuren vid hornen. Hon ringde efter en taxi och bad chauffören köra henne till närmaste brandstation. Här gällde det att ha en direkt approach resonerade Aia eftersom hon inte var säker på om hon faktiskt skulle våga genomföra saker och ting om hon använde sig av en dator eller tidinings-annons. Det skulle vara allt för lätt att backa ut då. Med mer fjärilar i magen än hon någonsin hade haft och darrande knän knackade hon på entre´- portarna. En ung tjej med sitt mörka hår uppsatt i råttsvansar öppnade:
-Ja? Hennes röst var frågande, men hennes ansiktsuttryck vänligt.
-Jag... Uuuuhm.... stammade Aia och kände hur hon blev alldeles röd om kinderna.
-Vem är det? hördes en annan kvinnlig röst inifrån stationen.
Nu blev Aia riktigt frustrerad på sig själv och morskade upp sig:
-Mitt-namn-är-Aia-och-jag-undrar-om-det-finns-ett-arbete-som-brandkvinna-jag-menar-brandman..... Med blossande kinder tystnade hon och såg förläget ner i marken.
-Em's lilla Aia? säger tjejen med råttsvansarna. Brukade du inte vara hos Em mycket under sommrarna? Men du bodde även här eller hur?
Aia spärrade upp ögonen. Och plötsligt gick det upp ett ljus för Aia:
-Maddie? Maddie Daveport?
Råttsvans-tjejen grinade upp sig brett.
-Yup! The one and only! Letade du efter jobb sa du?
Aia nickade stumt och vågade knappt andas.
-Efter vad jag kommer ihåg av våra somrar i skogen så är du både stark, modig och framför allt envis. Du är välkommen hit imorgon klockan nio. Blir det bra?

Med en sång i sitt bröst och dans i fötterna valsade hon tillbaka hem och möttes av en korg med en filt ställd framför ytterdörren. Ett svagt gnyende hördes från korgen. Men försiktiga steg smög hon sig fram och tittade ner i korgen. I korgen hittade hon två saker: Ett grönt kuvert och en svart liten hundvalp. Med en förundrad blick lyfte hon upp den lilla valpen i famnen och öppnade kuvertet:

"En liten sista gåva bortifrån graven. Han är ingen Pongo, men har ett hjärta lika stort som hela universum. Med honom som sällskap kommer du aldrig behöva vara ensam. Puss-puss - Faster Em"

Aia snörvlade till men lyckades hålla tårarna tillbaka. Underbara Faster Em! Hon tänkte då alltid på allt! Hon såg sig omkring i vardagsrummet igen och först nu noterade hon att det lilla rummet även innehöll matskål, sovplats och leklåda. Hon lekte en liten stund med Milo, som hon döpte valpen till. Men kände att en väldigt händelserik och känsloladdad dag började ta ut sin rätt. Med en gäspning vandrade hon upp och la sig på sängen för att försöka komma till ro. Men det var alldeles för många tankar som surrade runt i skallen så hon la sig på sängen och föröskte läsa istället.

Men, men - snart så sov hon sött och drömde om brinnande hus och hjältedåd...