Kapitel 1.12 Svart, svart, svart är mössan på mitt huvud.....

 

 

De följande veckorna var väldigt overkliga för Aia. Hon kunde inte förstå att Adde var borta för alltid. Inte som tidigare, när hon faktiskt valt bort honom ur sitt liv. Utan nu hade något annat, något större valt bort honom. Och vid värsta tänkbara tillfälle då hon nyss fått reda på att hon väntade deras första barn!

 

Milo var ett enormt stöd för Aia. Han vek inte en tum från sin mattes sida. Det var som om han på något sätt förstod vad som hade hänt och att hon behövde all tröst och stöd hon kunde få. Han till och med la sig och sov flera nätter vid fotändan på hennes säng. Något som han aldrig gjort tidigare.

 

 

Aia hade fortfarande bonus ledigt från jobbet på grund av giftemålet. Men ibland så funderade hon på om det inte var lika mycket för att de andra på jobbet inte visste hur de skulle hantera hennes sorg. Den var så nattsvart och bråddjup att den skrämde henne själv ibland. Egentligen hade hon helst själv velat jobba om hon kunnat. För som det var nu så spenderade hon mesta tiden med att bara gå, gå, gå i vinterlandskapet. Gata upp och gata ner. Hon visste inte vad hon skulle göra. Bara att hon skulle bli tokig om hon inte gjorde någonting.

 

 

Vändningen kom en snöig eftermiddag när hon som vanligt gjorde sin långvandring i kvartert. Idag hade hon lämnat Milo hemma. En flicka hon aldrig sett förut stod i parken och rullade stora klot genom snön. Aia stannade till och tittade på flickan,

-Hej! Jag heter MillanVad heter du? Vill du hjälpa mig att bygga världens bästa snögubbe?

 



 

Aia kunde inte låta bli att le. Det var något så öppet, så livfullt kring flickan. Ja nästan som livet självt pratade genom henne. Så utan att hon visste hur det hade gått till så hade hon börjat hjälpa flickan med kloten. Några svettiga ögonblick senare så var snöbgubben färdig. Aia kände sig nöjd och tillfreds och för första gången på mycket länge så såg hon en ljusglimt. Som om det faktiskt fanns en möjlig framtid vid horisonten.

 

Veckorna gick och vinter blev till vår. En tidig vårkväll så började Aia få värkar. Det var en obeskrivlig smärta som hon aldrig hade kännt förut. Men var det något som smärtan hjälpte henne med så var det att tvinga ut henne ur sin svarta sorg-bubbla och landa här och nu.

 

Taxinföraren måste ha fått panik av rädsla av att hon skulle föda i taxin, för han släppte av henn alldeles för långt bort. Så Aia var alldeles ensam när hon steg för steg vandrade upp mot sjukhusentrén.

¨

 

Hon hade tur. Hennes fysiska grundkondition gjorde att förlossningen gick lätt och relativt smärtfri. Och bara två dagar senare, efter att hon har tillbringat en natt på förlossningsvadeleningen så står hon hemma med sin nya son i famnen. Hon har bestämt sig för att döpa honom till Emrys, efter faster Em. Emrys Arne Åsehult.

-Du lilla pyre viskar hon till den lilla bebisen i famnen. Din start var inte den lättaste och det är bara du och jag nu. Din far fick alrdig reda på din existens. Men jag vet att han skulle ha älskat dig väldigt, väldigt, väldigt mycket. Precis som jag gör. Och vi skall bli OK. På något sätt så skall vi fixa det här. Du och jag!