Kap. 1.13 Han var min först!

 

Då Emrys kom in i Aias liv så kom också livet så sakteliga tillbaka till Aia. Visst var det slitigt och monotont vissa dagar. Men det passade hennes sargade nerver alldeles utmärkt och det invaggade henne i ett visst lugnt av att göra vissa saker om och om igen: Mata, rapa, gosa med, leka med, prata med, byta blöja på Emrys. För varje cykel av en moders göromål kände hon hur livet återkom till henne blöjbyte för blöjbyte. 

 

En av de saker hon såg till att ta tag i nu när hon hade återfått energin var att sortera igenom posten. Under sin sorgeperiod så hade den staplats på  hög och det var hög tid att ta tag i den. Där fanns alla möjliga saker. Räkningar, brölopps-presenter (Tavlor kunde hon förstå, men en brandvarnare?) och så var det den där underliga dockan som hade skickats till "Målsman för Emrys Åsehult". Dockan var inslagen i ett brunt paket, med avsändare okänd. Men dockan så harmlös nog ut så hon lät den få bo tillsammans med Emrys i spjälsängen.

 

Det sista brevet fick Aia dock att rynka på ögonbrynen. Det var ett vitt, enkelt kuvert med Arnes namn skrivet på framsidan med kvinnlig handstil. Hon lyfte kuvertet till näsan och sniffade. Jo, hon kunde känna en svag doft av någon slags blommig parfym också.  Hennes händer darrade betänkligt när hon vände på det vita kuvertet och tittade på avsändaren: Jessica Willow stod det. En stund stod Aia med slutna ögon och funderade på om hon verkligen borde öppna en död mans post. Men hon visste också att hon aldrig skulle få frid i själen om hon inte gjorde det.

 

"Kära Arne,

Du är mig så kär att jag inte kan uttrycka det i ord. Din blotta närvaro fyller upp varje rum du beträder och få mitt hjärta att sjunga. Men jag är för blyg för att säga något när jag är i din närhet.

Din allra käraste

/Jess"

 

 Aia skakade misstroget på huvudet. Hon kunde bara inte tro att Arne, HENNES Arne skulle ha haft någon vid sidan om. Kunde han? Och vem var den där Jessica Willows som helt tydligt verkade ha en betydligt mer intim relation till hennes döde make än vad hon tyckte verkade anständigt?

 

Det var inte så särskilt svårt att lokalisera brevskrivaren. Willows var inte världens vanligaste namn, och Hidden Springs inte världens största småstad. Efter några slagningar i telefonkatalogen så hittade hon Jessica Willows hemadress. Hon verkade bo ensam så vitt Aia kunde se.  Med bultande hjärta satte hon sig i bilen (efter barnflickan var tillkallad såklart) och for bort mot den adress hon snabbt hade krafsat ner på en pappersbit. När hon svängde upp på bilparkeringen såg hon redan ett välbekant ansikte:

-DU.....!?

Du! Var det du som var på mitt och Addes bröllop? Du gav oss lömska blickar hela vigsel akten! Det var som om du ville oss ont! Varför det?

-Det var DITT fel att Adde dog!  Aia var förvånad över sig själv. Hon visste inte riktigt varifrån de hårda bittra orden kom ifrån. Bara att det var som om hon hade öppnat en ventil och det nu var massor med ångor med högt tryck som behövde ventileras. De mörka, hätska orden flödade ur henne och inte förrän en lång stund senare stannade hon sig själv och utskällningen, men mest för att hämta andan.
-Jag älskade honom också, mumlade Jessica tyst. Han var min först! fräste hon sedan och Aia kunde se att hon riktigt försökte behärska sig.

-Det spelar ingen roll vem som hade honom först! Adde var ingens ägodel! Han var en männi.... varelse av kött och blod. Han är dessutom far till mitt barn och jag hoppas att du i framtiden kan respektera detta och hålla några former av gränser i alla fall.
Aia såg hur arga blickar nästan sköt ur ögonen på Jessica och att smockan hängde i luften. Men Jessica sa inget mer utan vände helt sonika på klacken och gick därifrån.

På kvällen samma dag, när hon matade Emrys inför natten så stod hon i djupa tankar. Hon funderade kring det hon hade fått reda på kring Arne under dagen. Det var ganska massiva saker egentligen. Att han eventuellt skulle ha haft en annan flickvän före henne? Samtidigt som henne? Kunde det vara sant??? Fast så drog hon ett djupt andetag. Arne var död och hon var lämnad ensam kvar med deras kärleksbarn. Vad spelade det för roll egentligen vad som hade hänt i det förflutna? Det viktigaste var ju ändå här och nu, eller? Hon visste att hon inte skulle vara så lättövertygad egentligen. Mardrömmarna om Arnes gamla flickvänner skulle hemsöka henne länge. Men det kändes skönt att försöka intala sig att allt nu var frid och fröjd. Hade hon stängt av kranen egentligen?

*********************************************
Det här kapitlet kom egentligen till av en slump som jag nog har StoryProgressor att tacka för. Det började redan på Arnes och Aia's vigsel då jag såg att det fanns några av Arnes gäster verkligen som kastade sura blickar. Och att plötsligt en dolk dök upp ovanför hans huvud. Wtf....? Denna någon var Jessica Willows och enligt spelet tom förlovad med Arne. Men detta ignorerar vi för att hålla Addes rykte mer eller mindre intakt.

Kapitel 1.12 Svart, svart, svart är mössan på mitt huvud.....

 

 

De följande veckorna var väldigt overkliga för Aia. Hon kunde inte förstå att Adde var borta för alltid. Inte som tidigare, när hon faktiskt valt bort honom ur sitt liv. Utan nu hade något annat, något större valt bort honom. Och vid värsta tänkbara tillfälle då hon nyss fått reda på att hon väntade deras första barn!

 

Milo var ett enormt stöd för Aia. Han vek inte en tum från sin mattes sida. Det var som om han på något sätt förstod vad som hade hänt och att hon behövde all tröst och stöd hon kunde få. Han till och med la sig och sov flera nätter vid fotändan på hennes säng. Något som han aldrig gjort tidigare.

 

 

Aia hade fortfarande bonus ledigt från jobbet på grund av giftemålet. Men ibland så funderade hon på om det inte var lika mycket för att de andra på jobbet inte visste hur de skulle hantera hennes sorg. Den var så nattsvart och bråddjup att den skrämde henne själv ibland. Egentligen hade hon helst själv velat jobba om hon kunnat. För som det var nu så spenderade hon mesta tiden med att bara gå, gå, gå i vinterlandskapet. Gata upp och gata ner. Hon visste inte vad hon skulle göra. Bara att hon skulle bli tokig om hon inte gjorde någonting.

 

 

Vändningen kom en snöig eftermiddag när hon som vanligt gjorde sin långvandring i kvartert. Idag hade hon lämnat Milo hemma. En flicka hon aldrig sett förut stod i parken och rullade stora klot genom snön. Aia stannade till och tittade på flickan,

-Hej! Jag heter MillanVad heter du? Vill du hjälpa mig att bygga världens bästa snögubbe?

 



 

Aia kunde inte låta bli att le. Det var något så öppet, så livfullt kring flickan. Ja nästan som livet självt pratade genom henne. Så utan att hon visste hur det hade gått till så hade hon börjat hjälpa flickan med kloten. Några svettiga ögonblick senare så var snöbgubben färdig. Aia kände sig nöjd och tillfreds och för första gången på mycket länge så såg hon en ljusglimt. Som om det faktiskt fanns en möjlig framtid vid horisonten.

 

Veckorna gick och vinter blev till vår. En tidig vårkväll så började Aia få värkar. Det var en obeskrivlig smärta som hon aldrig hade kännt förut. Men var det något som smärtan hjälpte henne med så var det att tvinga ut henne ur sin svarta sorg-bubbla och landa här och nu.

 

Taxinföraren måste ha fått panik av rädsla av att hon skulle föda i taxin, för han släppte av henn alldeles för långt bort. Så Aia var alldeles ensam när hon steg för steg vandrade upp mot sjukhusentrén.

¨

 

Hon hade tur. Hennes fysiska grundkondition gjorde att förlossningen gick lätt och relativt smärtfri. Och bara två dagar senare, efter att hon har tillbringat en natt på förlossningsvadeleningen så står hon hemma med sin nya son i famnen. Hon har bestämt sig för att döpa honom till Emrys, efter faster Em. Emrys Arne Åsehult.

-Du lilla pyre viskar hon till den lilla bebisen i famnen. Din start var inte den lättaste och det är bara du och jag nu. Din far fick alrdig reda på din existens. Men jag vet att han skulle ha älskat dig väldigt, väldigt, väldigt mycket. Precis som jag gör. Och vi skall bli OK. På något sätt så skall vi fixa det här. Du och jag!

Kapitel 1.11 .....tills döden skiljer oss åt

¨

 

Några veckor sedan och Aia verkar aldrig riktigt kunna återhämta sig från den där förkylningen som hon åkte på strax efter bröloppet. Hon känner sig allmänt seg, orkar inte med något och är trött jämt. Det som hon än kallade för kondition är som bortblåst. Arne blir såklart orolig och övertalar henne att åka in till stan för att träffa en doktor.
-Du ser så sliten ut Aia, säger han och smeker henne ömt över kinden. Så kan vi inte ha det. Nu är det du som bums tar bussen till doktorn och kolla upp vad det är för något. Kanske du har blivit allergisk? Eller fått något virus?
Aia kramar hans hand, men himlar med ögonen. Inte visste hon att han var en sådan hönsmamma! Fast egentligen så värmer det hennes hjärta att han verkar bry sig om henne så mycket. Hon lovar att åka in samma förmiddag, men skulle han då kunna vara snäll och ta ut Milo på en långpromenad? Hon känner att han blivit försummad de senaste dagarna när hon inte har orkat något alls. Adde lovar.

 

Milo blir överlycklig när han ser att ny-husse tar fram kopplet och att han börjar sätta på sig ytterkläderna. Matte har varit lite tråkig på sista tiden. Trött och tråkig. Inte orkat med något alls. Men Milo är en för snäll hund för att klaga utan har snällt väntat på att hans tid skall komma den med. Nu verkar det dock lovande! Milo slickar lyckligt Adde på handen och de ger sig ut i snön.

 

Adde själv känner sig inte heller särskilt frisk och kry. Det är något som känns fel i kroppen men han kan inte sätta fingret på vad. Men han tänker inte närmare på det. Antagligen är det Aia som smittat honom med sin vinter-bacill. Dessutom, när han kommer ut i den kyliga luften bland snöflingorna som yr omkring honom så känner han sig redan piggare och beslutar sig för att det får bli en riktigt, riktigt lång promenad.

 

 En stund senare är Aia tillbaka hemma. Hon känner sig fortfarande lite skakig efter doktorns besked. Doktorn hade tagit lite blodprov, mätt blodtryck och all sådana där rutinsaker som du gör på en hälso-kontroll. Hon hade hummat lite när hon fått tillbaka provsvaren, bitit lite på sin penna och gjort Aia jätte-nervös. Aia hade känt hur hjärtat hade börjat klappa lite fortare och hur hon började svettas. Till slut så harklade sig doktorn och sa:

-Tja, jag måste vara ärlig mot dig. Jag hittar inget som helst fel på dig. Aia hade andats ut hörbart och inte förrän nu insåg hon att hon hållit andan.

-Men varför är jag så trött i så fall? frågade hon förbryllat.

-Snarare är det så att du är mer frisk och hälsosam än någonsin förut!

-???

 

Med darrande händer slog hon numret till Arnes mobil då han och Milo fortfarande inte hade kommit hem. Hon ville inte berätta den glada nyheten på telefon. Men ändå kolla upp var han var. För hon ville inte vänta HUR länge som helst! Arne svarade inte förrän på sjunde signalen:

-Ja? svarade han och Aia rynkade på ögonbrynen. Inbillade hon sig, eller varför lät han konstig? Sådär disträ?

-Hej det är jag sa hon lite överflödigt. Är allt OK? frågade hon sedan försiktigt.

-Jo, ehm visst. Känner mig lite matt bara. Har nog smittats av ditt virus eller så. Vad sa doktorn? Blir det någon antibiotika kur?

-Jo, allt var bara bra med mina värden. Snarare så sa hon att de var perfekta efter omständigheterna. Aia, var nu riktigt riktigt orolig. Vad var det för fel på honom egentligen?

-Jag skall till affären en vända, blev så sugen på vattenmeloner helt plötsligt. Är du hemma när jag kommer tillbaka? Jag har något underbart att berätta.

-Jo, eh... Det är vi nog. Vi gick lite längre än jag tänkt från början. Men vi är hemma. Älskar dig.

*Klick* Och Aia stod där med den tysta luren i handen.

 



Det fanns en anledning till att Arne hade hållit samtalet så kort och det var för att han inte visste om han skulle kunna lyckas föra ett normalt samtal utan att bryta ihop totalt och oroa Aia var det sista han ville göra just nu. Plötsligt så högg det till i bröstet och han kände en obeskrivlig smärta som strålade ut i vänstra armen. Arne visste att han skulle dö nu. Han hade vetat det en tid nu, men inte velat säga något för att inte oroa Aia. Nu när tidpunkten var kommen så kände han att han inte kunde hantera smärta alls så bra som han tidigare trott. Den skärande smärtan fick honom att skifta hamn okontrollerbart flera gånger och när han väl fick kontroll igen så darrade han och andades tungt. Nu hade han bara en klar tanke i huvudet: Han måste hem! Hem till Aia....!

 

När Aia kom tillbaka från affären med sina vattenmeloner som hon helt plötsligt fått en så oerhörd önskan efter såg hon att Addes jacka hängde på sin krok, så han hade kommit hem. Men förutom det så var det alldeles tomt och tyst i huset. För tyst! Hon hittade Milo under soffan. Han vägrade komma ut, men gnydde ängsligt. Plötsligt genomfors hon av en blodisande fasa och hon sprang fortare än hon någonsin hade sprungit uppför trappen, upp till övervåningen.

-Adde!!!!!

Hon hittade honom livlös, ihopsjunken framför deras gemensamma foto de tagit tidigare samma år. Hon behövde inte känna på puls eller lyssna efter andning. Hon visste ändå: Hans hjärta hade brustit.........