Kapitel 1.18 Drowning my sorrowing, wisdom from the well

Hade det varit möjligt så är det troligt att Emrys hade tappat hakan. Bokstavligen.  Nu kunde han inte annat än stirra samtidigt som 1000 miljoner tankar for genom hans skalle. För framför honom simmade Lill, men samtidigt inte. Vad VAR det här för något? Magi? Trollkonster? En ond förbannelse? För framför honom fanns en varelse till hälften människa, till hälften fisk. Förvåning, skräck och också tyvärr avsky måste ha avspeglats i Emrys ansikte, för när Lill vädjande sträckte fram en han så backade han undan. Han visste att det var fel. Att han var en skitstövel och att han gjorde alla fel möjliga enligt pojkväns-codexen men han kände bara att han var tvungen att ta sig därifrån. Bort, bort så långt bort som möjligt det bara gick från den här galenskapen!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Dagen kom och gick och när det mörknade utanför fönstret så hade Emrys fortfarande inte kommit hem. Aia började bli orolig och när det försiktigt knackade på ytterdörren in till kajutan så reflekterade hon inte över att det skulle vara konstigt att han knackade utan tog för givet att det var Emrys som kom hem. Istället så var det Lill i sin vackra exotiska klänning som stod utanför.

-Har Emrys kommit hem? frågade Lill försiktigt.
-Emrys? Jag trodde han var med dig? svarade Aia förvånat. Hon försökte hålla tillbaka paniken i sin röst, men lyckades inte riktigt. Lill såg först ut att vilja slå bort det hela som en bagatell. Hon öppnade munnen, stängde den  och öppnade den sedan igen utan att kunna få fram ett ljud.
-Men kära barn, sa Aia. Hur är det fatt? Har du och Emrys bråkat? Vid de orden så brast det för Lill och hon bröt ihop i Aias famn. Mellan gråten, tårarna och hulkandet kunde Aia lirka ur vad det var som hade hänt:

   Balen, den uppenbara förälskelsen mellan Emrys och Lill. Dyk-utflykten morgonen efter och vad Emrys ofrånkomligen hade upptäckt under vattenspegelns yta.
-Ha-ha-han måste tycka jag är ett mo-o-o-onster! tjöt Lill.
-Nej då vännen. Han är bara lite chockad det är jag säker på. Emrys har aldrig varit den som tagit överraskningar särskilt bra. Ge honom bara lite tid så kommer han att komma tillbaka igen det är jag övertygad om!
-Tror du verkligen det? Lill såg försiktigt förhoppningsfull ut.
-Nej, jag tror inte! Jag vet! sa Aia med så mycket övertygelse i rösten som hon kunde frambringa. Du är inget monster! Du är en vacker ung kvinna som tänker mer med hjärtat en med  hjäran vid vissa tillfällen och det bör du inte straffas för och min son kan vara lite tjockskallig ibland...

Det var nästan middag när de två kvinnorna kände att de hade pratat färdigt och hade kommit fram till en strategi. Med ett varmt leende och en delad hemlighet tog de farväl av varandra.

 

Bara en kort stund senare så hörde Aia hur det gick i dörren för andra gången den dagen. Den här gången var det faktiskt Emrys som kom hem. Han sa dock ingenting till Aia, utan gick direkt till sängs.

   Emrys sov ända tills nästa morgon och när han kom ut i köket så kunde Aia se att han hade gråtit, men han hade försökt tvätta bort de allra värsta röda kanterna. Han försökte hålla ett neutralt ansiktsuttryck under hela frukosten, men när Aia försynt frågade hur utflykten hade varit så kastade han sig plötsligt i hennes famn, precis som när han varit liten.

-Ååh mamma! Jag har sabbat allting! Precis allting! Aia lyckades faktiskt hålla sitt aniskte neutralt när hon bit för bit lirkade ur honom vad som hade hänt. För det hade hon lovat Lill innan de skilts åt: att inte berätta för Emrys om hennes besök tidigare.

   Det visade sig att Emrys mest hade blivit chockad och överraskad över något som han, som han själv sa "Inte trodde kunde existera". Han erkände att han faktiskt fortfarande inte riktigt trodde på det han sett. Men att han dock trodde på Lill och på det de känslor som finns ("Eller fanns, inflikade han bittert) mellan dem. Nu visste han dock inte vad han skulle göra. Hur han skulle ställa allt till rätta...

-Det jag tänker berätta för dig har jag aldrig berättat för någon annan, sa Aia efter en stunds tystnad. Kanske av rädsla för att de inte skulle förstå. Tycka jag var galen... Men jag vill berätta hela historien om din pappa!

   Och så berättade hon om sitt vilda liv i tonåren. Om hennes och Addes tonårsflirt. Hur de återförenades till synes av en slump och den heta intensiva kärlekssaga dem emellan som resulterade i Emrys. Hon berättade också om sorgen efter Addes bortgång om hur hon hade fått besök från andra sidan en månklar natt...

-Wow! sa Emrys nästan andlöst. Det visste jag inte. Tänk att det finns en hel värld utanför den vi lever i. Så häftigt! Emrys började nästan dansa och klappade händerna av förtjusning. Men sedan sansade han sig plötsligt.

-Men vad hjälper det mig? frågade han bittert. Jag har fortfarande stött bort det bästa som funnits i mitt liv.

-Låt det ta lite tid. Lill är säkert sårad hon också. Ta den här tiden ifrån varandra till att få ordning på resten av ditt liv så länge. Skapa en plats för bara dig och Lill. En plats där ni kan läka tillsammans och återknyta kontakten igen. Emrys suckade.

-Hur då? Det är ju inte som om vi skulle kunna bo här, eller hur? Här är ju knappt rum för oss två. Hur skulle det då bli med 1 till?

-Köp ett eget hus då istället!

-*Fnys* För vilka pengar då?

-Mina. Våra. Jag blir inte yngre och att driva ett 4-stjärnigt motell är ingen dans på rosor. Jag har bestämt mig för att sälja medans vi fortfarande går med vinst och jag har orken kvar att njuta av min pension på åldens höst. Vinsten jag gör vid försäljningen kan du använda som handpenning om du så önskar.

Emrys stirrade först mållöst på Aia. Sedan kastade han sig än en gång om hennes hals.

-Du är världens bästa mamma, vet du om det?

-Jo, de säger visst det....

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Någon vecka senare var försäljningen av retreatet avklarad och för vinsten (en nätt liten summa) så köpte Emrys ett hus. Ett hus där han trodde att han och Lill skulle kunna bli lyckliga tillsammans. Så länge som möjligt sköt han tanken på att hon faktiskt kanske inte skulle komma tillbaka framför sig. Han ägnade någon vecka åt att inreda det efter konstens alla regler. Tog sig tid för varje minsta detalj. Noga med att alltid ha något att göra för att inte tvingas tänka. Men sedan fick han slut på saker att göra och det fanns plötsligt bara en sak att göra - vänta....
   Det hade gått 3 hela veckor och Emrys trodde han skulle bli tokig av all saknad och väntan. Han ville ringa upp Lill och be om ursäkt för allt puckat han sagt, men insåg att han inte hade hennes telefonnummer. En kväll så funderade han på om han skulle dyka på samma plats som han dykt sist. För att se om han kunde få syn på Lill eller någon av hennes släktingar. Åtminstone på avstånd. Att bara få se henne hade varit belöning nog. Men  hur det nu än var så kunde han inte förmå sig att packa dykarväskan. Plötsligt dock, dag 22 och Emrys trodde att han inte skulle stå ut längre ringde det på dörren. När han rusade till dörren och öppnade så var det äntligen Lill som stod utanför.
-Lill..... Kan du någonsin förlåta mig?