Kapitel 1.6 Långpromenader och Kärleksbrev

Den morgonen ligger Aia länge kvar i sängen och drar sig. När Adde med ett stön vrider sig upp ur sängen försöker hon hålla kvar honom.

-Neeej, gå inte! Hur vet jag att du inte lämnar mig igen? Tänk om jag aldrig får se dig igen? säger hon och ser ledset på honom. Han ler bara retsamt.

-Och missa chansen till en rendeveuz av nattens eskapader? Och om jag inte missminner mig så har både du och jag jobb att sköta?

-Vi kan skolka från jobbet idag, säger Aia hoppfullt. Du kan ringa och säga att du har nässelfeber och jag har sträckt en muskel eller något. Han skrattar, men svarar:

-Vi är inte 16 år längre Aia. Ingen av oss slipper ifrån våra förpliktelser. Vi syns om några dagar, lovar!

Och med det får hon låta sig nöjas och hon hör hur han visslande går ned i köket.

Aia kliver själv upp strax därefter. Det är ändå inget roligt att ligga kvar efter att Adde har gett sig av. Hon äter en snabb frukost och ger sig iväg på en tidig långpromenad med Milo istället. De går ner till en närliggande park där Milo får jaga några vettskrämda ankor utan särskilt stor framgång. Men han fick hoppa i vattnet i alla fall. Med det låter han sig nöjja. Tänk att få vara hund ändå! tänker Aia. Så mycket enklare livet skulle ha varit....

Till sin förvåning så känner Aia sig så full av energi den här morgonen att hon till och med snörar på sig joggingskorna och ger sig ut och springer en runda på de morgontomma gatorna. Det är skönt att få röra på sig och det hjälper henne att rensa tankarna ordentligt märker hon. Mycket som snurrat i hennes huvud. Det var nära 10 år sedan som hon abrupt hade packat sina väskor och i sin familjs släptåg hade gett sig av ifrån sina barndomstrakter. Hon hade varit 16 år och tvingats ljuga för den som hon älskade allra mest. Och det sista hon kom ihåg hade varit hans sårade ansiktsutryck och en frågan i blicken när deras bil passerade förbi deras uppfart. Hon hade aldrig glömt den blicken. Aldrig förlåtit sig själv.

 

När hon hade kommit hem så hade hon bestämt sig. Hon drog ut översta lådan under diskbänken och tog fram några papper och en penna och satte sig ner för att skriv ner allt som hon hade burit med isg alla dessa år. Det gick trögt först, men sedan var det som om någon hade öppnat en damm och alla känslor bara flödade ut, ner genom hennes arm ut i pennan. När hon var klar vek hon snabbt ihop brevet och stoppade det i kuvertet som hon adresserade till Arne. Bäst att skicka innan hon ångrade sig resonerade hon. 

 

På stationen så var det också känslor som hade svämmat över tydligen. När Aia gick in genom den stora porten så möttes hon av Amber och Maggan i en tät omfamning. De verkade helt blinda och döva för omvälrden.

-Hrrrrm! harklade hon sig. Jag måste gått fel - jag trodde det här var en brandstation. För att släcka bränder, inte tända dem?

-De båda kollegorna hade i alla fall vettet att rodna och se lite skamsna ut. Men sedan förstod de att Aia skojade och stämde in i hennes skratt. 

 

Men något oroliga måste de dock ha varit, för hon blev befodrad samma dag och fick för första gången känna på hur det var att köra den stora kranbilen.