Kapitel 1.5 Puss-kompisar och Sängstatus

 

Om Aia hade träffats av en granatkastare mitt i skallen så tror hon inte att hon skulle ha varit mer chockad än hon känner sig nu. För 10 år sedan lämnade hon Hidden Springs. För att söka lyckan, för att göra sina föräldrar till lags. Men också för att skydda sig mot ett brustet hjärta.

 

Nu står han där, mitt framför henne. Lite äldre, lite mer ledsen kring ögonen och han har en märklig vild utstrålning omkring sig. Brukade han verkligen ha ett så vilt och ostyrigt hår? Hade han verkligen varit så djuriskt attraktiv tidigare?´

Adde öppnar munnen och sträcker trevande ut en hand mot henne, men stannar halvvägs. Deras ögon möts och Aia tycker sig se något i hans ögon som hon inte riktigt kan tyda. Oföreställd dlädje, attraktion, saknad, men också en djup sorg som inte fanns där tidigare. Utan att tänka på några konsekvenser över huvudet taget tar hon ett hastigt steg framåt och ger honom en försiktig puss på munnen.

 

-Det blir bra nu! I stort som smått kommer det bli bra nu....

 

 

 

Adde står som fastfrusen och ett kort fasansfullt ögonblick fruktar Aia att han till och med skall putta undan henne och förneka henne igen. Som den där gången för länge sedan. Sedan harklar han sig och med märkbart grumlig röst säger han:
 

-Jag...eehhm.... Min bil står bakom hörnet? Kan jag köra dig hem, eller nåt?
 

-Hem blir bra, mumlar Aia, plötsligt väldigt förlägen över sin framfusighet. Jag har bor hos... jag menar... jag ärvde faster Ems stuga.....

Hon tappar tråden när hon återigen sugs in i hans till synes bottenlösa ögon. Hon kan inte minnas att de hade samma gulaktiga skimmer förut. Men i dem så ser hon timtals av gemensamma delade minnen av den där stugan. Stunder delade i en tid och värld som var mycket mer annorlunda än nu.

I bilen på väg till stugan säger de inte mycket. Adde har vridit på bilstereon och ur högtalarna strilar låt efter låt från raidokanalen "Lugna Sim-favoriter".

 

Väl framme parkerar han bilen vid brevlådan. Som en riktig gentleman följer han henne till dörren. När hon sätter nyckeln i låset säger han ingenting. Fast frågan hänger där som en tjock vägg mellan dem. Efter vad som känns som en halv evighet frågar hon:
 

-Vill du komma in?
 

Han svarar inte, men kliver med tysta steg in över tröskeln. Samtidigt som han gör det så är det som om han skimrar till tycker Aia. Men hon måste ha sett fel. Fast ändå, ändå i lampans sken så ser han plötsligt mycket yngre och mjukare ut. Nästan som den Arne som hon än gång dejtade och älskade och sedan aldrig kunnat glömma.

De säger ingenting på många minuter. De står bara där i vardagsrummet och tittar på varandra. Som om bara tiden skulle kunna överbygga den klyfta som finns mellan dem. Det är han som först tar till orda:
 

-Jag trodde jag skulle dö när du lämnade mig, säger han tyst med darrande, raspig stämma.
 

Aia snyftar till och tar ett steg närmare honom, men han står kvar med händerna längs sidorna.
 

-Jag var tvungen.... Min familj... Pappa lovade att skicka polisen på dig om jag inte lovade att hålla mig borta från dig. Båda slås samtidigt av det Gudomligt komiska i situationen med tanke på hans nuvarande yrkesval och ingen av dem kan kväva ett fniss som mynnar ut i ett befriande gapflabb. När skrattsalvorna klingat ut kastar Aia sig i famnen på Adde.
 

-Jag ÄLSKAR dig! viskar hon med sin mun tätt intill hans kind. Älskar, älskar, älskar dig!

Hon mer känner än ser hur han ler under hennes läppar. Han föser varsamt bort henne.
 

-Hur är det när det gäller sängstatusen i den här kåken? frågade han retsamt? Fortfarande samma knarriga madrass?
 

Aia fnittrar till och rodnar.
 

-Inte lika mycket som som förut.

Han ler brett och lyfter upp henne i famnen som om hon var lätt som en fjäder och bär henne resolut uppför trappen.
 

-DET min sköna få vi se till att råda bot på!

 

*********

 

Mycket senare samma kväll så sitter Arne med Milo i knäet. Aia sover kvar i sängen på övervåningen. Milo som normalt är väldigt reserverad mot främlingar har genast tytt sig till Arne som om de sedan länge var bästa vänner. Nu slickar han honom förstrött i ansiktet samtidigt som han viftar uppskattande på svansen när han blir klappad på magen.
 

-Jadu kompis, mumlar Adde mer till sig själv än till hunden (men vem

vet). Det är en jäkla soppa du har satt dig i det vet du eller hur? Om Aia visste vem jag var, vad jag var så skulle hon aldrig vilja vara tillsammans med mig. Och jag kan inte låta någon annan bära mina bördor år mig. Men berättar jag inte om förbannelsen så kommer hon aldrig att förlåta mig. Hon kommer att lämna mig precis som förra gången. För gott den här gången.....

Milo svarar inte, han är ju trots allt hund utan rullar lyckligt runt på rygg så att Adde kommer bättre åt att klia. Kunde livet vara bättre?