Kapitel 1.7 Tårar och Flammande Eld

 

Saker går framåt för Aia. Sakta men säkert, ett steg i taget så blir hon allt bättre på att vara sin barndoms dröm. En dag så blir hon till och med tillkallad vid en mindre katastrof vid stadens stora lager. Det visar sig inte vara något allvarligt och lätt avhjälpt. Men hennes hjärta sjunger ändå glada sånger när hon beger sig hemmåt. Äntligen, ÄNTLIGEN har hon fått möjligheten att göra något viktigt.

Men det är inte bra att ta sig själv på för stort allvar. Någon dag senare så blir hon tillkallad till en storbrand. Flera människor instängda i eldhavet. Och hur Aia än kämpar så lyckas hon inte rädda dem alla. Efter många många timmar i kamp mot elden står huset i ruiner. Aia är förkrossad.

Aia ringer Arne för att få lite tröst och peppning, men hon hör genast att det är något som är allvarligt fel med honom. Hans röst är ostadig och han tappar ofta tråden i samtalet. Som den goda människa hon är och nära vän så bjuder hon honom ner till höstfestivalen för att försöka muntra upp honom.
-Vad har hänt baby frågar hon genast när hon får se hans rödgråtna ansikte (Killar som kan gråta, visst är det supersexigt? hinner hon också tänka i förbigående).
Arne berättar att hans mamma hade gått bort för någon dag sedan och att han nu stod ensammast i hela världen. Aia stryker honom varsamt över det rufsiga håret.
-Du har ju  mig ju, eller hur? Så länge vi är tillsammans så kan inget farligt hända!

Arne log sitt charmiga leende, och även om leendet inte nådde ändå upp till ögonen så kände Aia ändå att det var på rätt väg. Nu fick hon äntligen tid att berätta för Arne om sin förfärliga dag.

-Jag känner mig så grå, genomskinlig och obetydlig, snyftar hon mot hans axel. Han stryler henne varsamt längs med ryggraden, sådär som han vet att hon älskar.

-Sssshhh, viskar han som till ett barn. Kom ihåg älsklingen min att "För världen är du bara någon, men för någon....."

-......är du hela världen" fyller Aia i, på märkbart bättre humör. Vad säger du Adde baby, skall vi lämna det här spökslottet och dra hem till mig istället?

-Jag trodde aldrig du skulle fråga! Lets Go!

 

Det är många timmar senare. Alla i huset sover. Till och med Milo har somnat på soffan. Men Arne kan inte somna. Han vandrar av och an i den lilla stugan som om helvetets alla demoner rider honom. Och på sätt och vis gör de det också. För vad skulle kunna vara värre än det här? Hans mamma hade varit sjuk länge, men kämpat sig fast med näbbar och klor i livet och hängt kvar flera månader i en skör tråd. Strax innan hon dog hade hon berättat den hemlighet som hon hade burit med sig under alla dessa år. I väntan på rätt tillfälle att berätta. Inte att de båda var Månens Barn, att de var Varulvar skapade att jaga och att springa fritt. Att leva tillsammans. Det hade han vetat och accepterat sedan han var en ung pojke och gjort sin första förvandling. Nej, det hon berättade var så mycket värre. Hon berättade om hans far. Fadern som hon blev förälskad i vid första ögonkastet och som dog av brustet hjärta.....

******************************

 

Övning ger färdighet säger det och dessutom, det som inte dödar härdar! Redan veckan efter blir Aia ivägkallad på en ny storbrand. Först vill hon inte fara, av rädsla att göra bort sig igen. Men hennes kollegor stöttar henne och säger att hon bara är neurotisk. Så hon åker. Den här framgången ett faktum! Hon  släcker branden på rekordtid och lyckas rädda husets invånare utan allt för mycket svedda ögonbryn.

 

För att fira så ringer hon Adde och bjuder honom på en dejt. Först en film på teatern och sedan en promenad i parken i den kyliga höstkvällen. När det går där hand i hand och tittar på de löv som frostnupna sakta faller från träden slår det Aia hur fantastiskt lyckligt lottad hon är! För bara en kort tid sedan så hade hon ingenting. Nu har hon allt: Jobb, hem, hund och en alldeles fantastisk pojkvän. Hon stannar till en kort stund vid en parkbänk och ser honom djupt i ögonen och kysser honom hett.

-Du är min för evigt nu, det vet du eller hur?

Hon hör hur han häftigt drar efter andan.

-Nu och för alltid, viskar han. Mitt hjärta är bara fyllt av dig. Jag tror inte jag skulle överleva om du lämnade mig......