 |
| De följande dagarna var inte särskilt trevliga. Plötsligt, från ingenstans så öppnade sig skyarna och regnet började vräka ner. Men det fanns inget jag kunde göra åt det. Om jag skulle kunna överleva hösten och vintern, så var jag tvungen att skörda den mognande frukten i min lilla täppen. |
 |
| Dyngsur och miserabel var jag tvungen att ta till drastiska åtgärder. Det var jag tvungen till om jag överhuvedet taget skulle hitta någonstans att bo och inte frysa ihjäl... Jag smög bort så långt bort från min tillfälliga "bostad" och där lånade jag en parksoffa som jag senare kunde kränga hos en hälare. Kändes inte alls bra, men vad gör man? |
 |
| Men efter regn kommer solsken, och dagen efter så var det fortfarande fuktigt i luften, men solen värmde mina värkande skuldror när jag spenderade några timmar fiskandes i en närbelägen damm. |
 |
| Samma eftermiddag fick jag sällskap. Det visade sig att det inte bara är jag som är på rymmen. En flock vildhästar (Vad i hela friden kom de ifrån?!) passade på att ta en paus i sitt eviga vandrande. Det var så häftigt! Jag fick till och med nästan klappa en av dem. Coolt! |
 |
| Och ikväll, för första gången på evigheters evigheter så hade jag sparat ihop till tillräckligt mycket för att jag skulle kunna unna mig ett mål lagad riktig mat. Wow! Jag visste inte att det var så här det kändes att vara mätt! |
 |
| På väg tillbaka till "baslägret" så sprang jag in i den sötaste lilla tjej. Hon frågade mig om jag sett hennes försvunna grodprins. Vilket jag tyvärr beklagande fick erkänna att jag inte hade gjort. Och även om samtalet var på en ganska låg nivå så var det skönt att få prata med en levande människa igen och inte bara hästar och växter... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar