Kap. 1.14 Som sand i ett timglas...

 

Även om saknaden efter Arne är ett enormt gnagande hål i Aia's hjärta så vet hon att hon inte får uppslukas av sorgens mörka känslor. Hon ger sig själv inte tillåtelse nu som tidigare för Emrys skull. Istället så går hon fullt upp i att ge honom den absolut bästa uppväxt en liten pojke i hans ålder kan få. Det roligaste de vet är att sitta i timmar på golvet och prata. I början pratar de bara galimatias - bebisspråk. Men Aia delar med sig av sin kärlek till böcker....

 





....och de pratar om kärlek. Aia berättar om hur hon och Emrys möttes, till synes av en slump en solig dag för inte länge sedan och hur det var den näst bästa dagen i hennes liv. Den bästa såklart när Emrys föddes....

 -Du är min lilla ögonsten, min lilla trollkarl. För utan dig så vet jag inte vad jag hade tagit mig till, viskar Aia i Emrys öra innan hon lägger honom i sin spjälsäng för natten.

 Den natten drömmer hon ovanligt oroliga drömmar. Vanligtvis så brukar hon inte drömma alls. Hon drömmer om Adde och om en man i en lång mörk kåpa och en lie i handen. Aia vet att det inte kan vara annat än en dröm, men det känns ändå som om hon vaknar med ett ryck av att hon hör Arne viska hennes namn. Lågt och tydligt, men som om det kom från andra sidan världen:
-Aaaaiiaa......

 Aia öppnar sina ögon och sätter sig upp i sängen försiktigt för att inte väcka Milo i hundsängen bredvid. Vid sovrumsbyrån ser hon en gulaktig skepnad. Skepnaden är tydlig, men suddig på samma gång och föreställer hennes bortgågne make Arne. Aia gnuggar sig i ögonen flera gånger. Är detta dröm eller verklighet? Är det verkligen henns Adde som kommit till henne bortom graven?

 Han har kommit i sin vilddjurs skepnad, men hon är ändå säker på att det är Adde. De står tysta mitt emot varandra i vad som verkar vara en hel evighet och ser in i varandras ögon. Sedan känner Aia att det är något som brister inom henne och hon kastar sig med en snyftning om Addes hals.

De har så mycket att prata om. De ligger bredvid varandra i sängen hela natten och pratar. Aia berättar vad som har hänt  i hennes liv sedan Arne "försvann". Hon berättar såklart om Emrys, deras son, men lämnar diskret hennes explosionsartade möte med Jess därhän. Det är onödigt att ge ett spöke mer  skuldkänslor än han redan har resonerar hon.

Hur är det på andra sidan? Aia bestämmer sig för att hon inte vill veta och de pratar inte om det heller. De pratar egentligen inte så mycket om det förflutna över huvudet taget. Istället pratar de om nuet och om framtiden.
-Älskling, säger Adde ömt. Jag kan se att du lider. Jag känner din sorg i varje por av min ektoplasma. Det här stället är inte bra för dig längre. Du borde ta vår son och flytta så långt bort som möjligt...

Först är Aia förskräckt över vad Adde föreslår. Lämna tant Em's stuga? Lämna det enda egna hem hon kännt att hon någonsin haft? Lämna Adde?

-Du kommer aldrig att lämna mig. Jag kommer alltid finnas här, inne i ditt hjärta, säger han ömt och lägger sin gula genomskinnliga hand ovanpå hennes bröst.

Och hon vet ju att han har rätt. För lika mycket glädje som det finns i detta hus, lika mycket sorg finns här också.

 

Efter att ha pratat nästan hela natten och tja... gjort lite annat också så somnar det tätt omslingrande. Aia vill egentligen inte somna. Hon vill ligga och titta på Adde och etsa fast varenda drag av hans vackra ansikte i minnet. Men hur det nu än kommer sig så råkar hon blundra till ett kort ögonblick och när morgonens första strålar lyser in genom fönstret och hon vaknar igen är Arne borta.  Aia undrar om det hela varit en underbar dröm eller inte. Hon bestämmer sig dock för att lyssna på sitt hjärta och inte logiken den här gången.

 

-Jag älskar dig Arne Åsehult, viskar hon tyst för sig själv. Nu och för alltid, oavsett var vi befinner oss.

------------------------------------------------

Det här är varför jag älskar sims och legacyäs så jäkla mycket! Jag hade i ärlighetens namn tröttnat ganska rejält på den här historien. FYI, det ÄR inte kul och inspirerande att spela en ensamstående mamma med ett barn som första generation! Men jag fick dåligt samvete och bestämde mig för att ge Aia, Milo och Emrys en chans till. Speciellt eftersom jag glömt bort Emrys"tärningar" och slog för hans levnadsbana en gång till och fick en riktigt intressant kombo! Och så, utan att jag vet hur, eller än mindre gjorde något för att trigga det. På fullmånens natt dök ett välbekant ansikte upp! Det bästa (som jag inte hade koll på) var att Adde och Aia fortfarande hade samma relationsstatus som innan! Så jag behövde aldrig vara rädd för att hon skulle bli spökligt avvisad... Got to love this game!

2 extra guldstjärnor till dem av er som kan hitta de 2 TV-serie referenser som jag smugit in i historien!