Kapitel 1.1 - Det var en gång en flicka med ett hjärta av guld

Den här historien börjar som alla bra historier, med:

Det var en gång......

Det var en gång en flicka med hår svart som ebenholts, läppar röda som blod och ett hjärta gott som guld.
Det var en gång en flicka som hade stora drömmar och önskningar om vad hon ville göra med sitt korta liv: Hon vill hjälpa till, vara behövd, ja kanske till och med rädda världen. Hon ville bli brandman!
Det var en gång en flicka som alltid fick höra från sin omgivning: Men lilla flicka, inte kan väl du..... Flickor kan inte bli brandmän.... Du är inte bli brandmän. Det hörs väl på namnet....? Vill du verkligen smutsa ner dig så mycket.....
Hon fick höra det så många gånger att till sist så började hon till och med tro på det. Inte var hon menad till stordåd? Hon som var en helt vanlig simling och inte hade något speciellt att bidra med. Allteftersom tiden gick så började hennes drömmar verka mer och mer avlägsna.

Så en tidig dag i Juni ringde telefonen hemma hos familjen Åsehult. Aia svarade. Det var en advokat med det snobbiga namnet Rufus af Klint som meddelade att hennes favorit-faster Em nu hade dött av ålderdom i sömnen. Faster Em hade egentligen inte varit Aia's faster på riktigt, utan en väldigt snäll granne som Aia's familj hade bott grannar med när Aia var liten. Även om det säkert hade skilt över 70 år i ålder mellan de två så var de som tvillingsjälar. Med faster Em hade den unga Aia kunnat dela med sig av sina hjältemodiga drömmar och hon hade helhjärtat uppmuntrat den unga flickans drömmar. Fått henne att tro på sig själv. Och nu, nu fanns hon inte mera... Vad hade hon då kvar att göra av livet? Vem hade hon nu kvar? Det svarta hålet i hennes hjärta höll på att sluka henne hel. Men den snobbiga Herr Klint tillät inte henne att tappa greppet utan pratade oavbrutet på. Han svamlade om att Faster Em hade lämnat efter sig ett testamente och brev till Aia. Kunde hon vara så snäll att bege sig till hans kontor snarast möjligt? Hon ville inte. Orkade bara inte. Men en liten röst inom henne manade på henne att det var viktigt att hon faktiskt gjorde som hajen bad henne. Sagt och gjort. Några dagar senare satt de på dennes kontor. Rufus af Klint malde på om detaljer och egendomar, lösören och sådant trams. Aia satt på en hård kontorsstol med ett brev från Faster Em, adresserad till Aia och lyssnade inte riktigt....

Käraste Aia-flickan,

När du läser det här så är jag borta. Sörj mig inte. Jag har vandrat en lång väg och är trött. Det skall bli skönt att få vila. Kanske kommer min nya resa ändå föra något gott med sig. När en dörr stängs öppnas ett fönster, minns du? Minns du hur vi brukade sitta utanför min stuga och prata om livet och allting? Om hur du ville bli brandman och rädda världen? Du vet att jag aldrig gillade att gå som katten kring gröt, så jag skall säga det rakt ut: De människor du omger dig med nu är låglevande, svagsinnade dönickar som inte förtjänar dig! Din plats är inte med dem! Din plats är bland de som kan stötta dig och hjälpa dig att uppnå dina drömmar! Därför vill jag att du tar över min stuga. Jag har redan ordnat med alla papper och nyckeln ligger under vänstra blomkrukan som vanligt. Hidden Springs är en liten underbar stad och du har själv sagt att det var här som du hade dina lyckligaste stunder när du var liten. Nu ger jag dig den möjligheten att vara lyckliga igen!

/Faster Em

Som bedövad läste Aia brevet om och om igen. Var det verkligen sant? Var hon verkligen fri? Rufus af Klint harklade sig och väckte henne ur sitt närmast chockartade tillstånd genom att kräva att hon skulle skriva på en hel hög med papper. Med darrande händer gjorde hon som han bad om och sedan närmast dansade hon hem för att packa väskorna! Det var nu livet började!