Kapitel 1.9 Snöänglar och Frieri

Vintern hade kommit med snö och kyla den morgonen när Aia slog upp ögonen. Aia klädde genast på sig vinterkläderna och tillsammans med Milo gick hon ut för att leka i snön. Hon lät sig falla baklänges i den pudervita snön och gjorde en snöängel. Milo, han gjorde ingen snöhund, men väl stora läskiga spår i snön.

Aia stod precis och funderade på om hon skulle bygga en snögubbe eller en igloo när det plötsligt blev svart för ögonen.
-Guess who? hörde hon en välbekant stämma fråga.
-Adde! skrattade hon och motade bort hans händer från ögonen. Skräms inte så där!
-Jag skräms så mycket jag vill, retades Arne. Men du min sköna är en syn som får änglarna att landa! Har jag sagt hur mycket jag älskar dig?

 

Bara en sådär 3000 gånger. Men jag har inget emot om du säger det 3001 gång, skrattar Aia. Tjejer behöver få höra sådant där vet du.

-Bra! Då skall jag säga det ett par hundra gånger till senare. Men först är det något jag måste berätta för dig. Om vi skall kunna fortsätta träffas så här så är det vissa saker som du behöver veta om mig.

Aia sväljer hårt, men backar inte undan. Och Arne börjar berätta. Han berättar om sin mamma, som egentligen är hans mormor och om den gen som gått i släkten i många generationer. Den gen som får varje bärare av den att förvandlas till vad som i dagligt tal kallas för varulvar.

-Fast vi kallar oss hellre för Lykantroper, säger Arne.

 



 

Det börjar bli kyligt och för att inte frysa så går de in för att värma sig och fortsätta diskussionen.

-Jag borde vara rädd för dig, säger Aia där hon sitter tillsammans med Adde i sängen. Men det är jag inte. Kanske för alla historier Faster Em berättade för mig om alla märkliga varelser som finns, men som inte alltid går att se. Då trodde jag att de bara var historier. Vackra sagor, nu förstår jag att det låg mer bakom än bara historier. Dessutom, jag har aldrig varit den som förälskat mig i det yttre. Även om det där lite vilda är oerhört sexigt... Adde drar en synbar suck av lättnad.

-Bra. Men det är mer....
-Mer? I sitt stilla sinne så undrar Aia vad som kan vara större än att berätta att man är en varulv.

-Kommer du ihåg min pappa? Aia skakar på huvudet?
-Inte konstigt. Min pappa dog innan jag föddes. Väldigt få av oss lever tills vår 30 - års dag. Jag fyller 32  om bara någon vecka. Jag lever redan på lånad tid...
Aia kippar häftigt efter andan. Det kändes som hela världen snurrade runt.
-Men det är inte SÄKERT att du kommer att drabbas? frågar hon desperat.
-Säker kan man inte vara, men hittills så har genen drabbat alla män i vår släkt utan undantag. Förstår du nu varför det är så viktigt för mig att leva varje sekund som om det var den sista?! Aia, nickar stumt.

De säger inte så mycket mer om det här under de kommande dagarna. Dock hänger hela frågan och osäkerheten som ett tugnt ovädersmoln mellan dem. Hela situationen hanterar de olika. Arne ger sig ut och springer, springer, springer genom den yrande snön. Han bryr sig inte ens om att skifta till varulvshamn fullt ut innan han springer.

 

Aia själv gräver ner sig i sitt arbete istället. Hon har blivit så bra hon bara kan bli nu och rörelsena med vattenslangen är vana och nästan automatiska. När kroppen arbetar så får tankarna vandra fritt. I början så är det många tankar som far och flyger kring att hon kommer att förlora honom innan deras liv tillsammans skulle börja. Sedan blir hon mer målfokuserad och fattar ett livsavgörande beslut.

Nästa gång Adde är på besök hemma hos henne tar hon mod till sig:
-Adde, du är vild, vacker och alldeles tokig i mig tydligen. Du är dessutom en tjuv, eftersom du har stulit mitt hjärta. Du har själv berättat för mig att ingen av oss vet vad morgondagen för med sig. Därför vill jag göra det bästa av det mesta av den tid som vi har kvar.

 

-Arne Claresvärd, vill du göra mig den äran och bli min äkta make, att älska i nöd och lust?

Nu, för första gången på mycket, mycket länge är det Adde som blir helt mållös. Han står och stirrar på ringen med gapande mun i flera sekunder (För Aia är det som en evighet och hon börjar såklart oroa sig för att han skall säga nej). Men hon behöver dock inte vara orolig. Med tårar i ögonen svarar han mjukt:

-Ja, jag vill vara din. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt. Han låter Aia trä förlovningsringen på sitt finger och kysser henne sedan mjukt.

 

************************************

 

 

Från början var det tänkt att den här bilden skulle vara med i historien, men med all stämning så ville jag inte sabba med en slap-stick.

"Whos a good boy? Yeeees, whos a good doggy?" :-D