Kapitel 1.2 - En Ny Dag Randas

Aia tog inte med sig särskilt mycket. Faktiskt så rymdes det i en enda resväska. Men allt hennes övriga bagage ville hon lämna bakom sig.

En lång resa på ett skumpande tåg senare så var Aia framme vid Faster Em's hus. Aia hade ägnat timmarna på tåget med att bläddra igenom gamla fotoalbum. Instucken mellan två albumblad hittade hon ett lite tummat foto av fasterns stuga. Fastern hade skickat henne bilden förra julen, då hon visste att julen för Aia inte alls handlade om lyckliga minnen. På baksidan stod det: "Spara för regnigare dagar, puss och kram Em".

Aia kunde verkligen inte tro att det var sant att den här underbara lilla stugan nu var hennes, och bara hennes! Det var verkligen som om hon fick nypa sig själv i armen för att faktiskt fatta att det var sant... Men jo, det var det!

När Aia hade låst upp ytterdörren (Jo, nyckeln låg faktiskt under krukan som lovat) klev hon försiktigt in. Hon stod stilla mitt i vardagsrummet och bara tog in de minnen som flödade över henne. Den gammalmodiga TVn. De gröna stolarna och soffan som definitivt hade sett sina bästa dagar.

Efter att hon hade packat upp de få saker hon hade haft med sig så bestämde hon sig för att ta tjuren vid hornen. Hon ringde efter en taxi och bad chauffören köra henne till närmaste brandstation. Här gällde det att ha en direkt approach resonerade Aia eftersom hon inte var säker på om hon faktiskt skulle våga genomföra saker och ting om hon använde sig av en dator eller tidinings-annons. Det skulle vara allt för lätt att backa ut då. Med mer fjärilar i magen än hon någonsin hade haft och darrande knän knackade hon på entre´- portarna. En ung tjej med sitt mörka hår uppsatt i råttsvansar öppnade:
-Ja? Hennes röst var frågande, men hennes ansiktsuttryck vänligt.
-Jag... Uuuuhm.... stammade Aia och kände hur hon blev alldeles röd om kinderna.
-Vem är det? hördes en annan kvinnlig röst inifrån stationen.
Nu blev Aia riktigt frustrerad på sig själv och morskade upp sig:
-Mitt-namn-är-Aia-och-jag-undrar-om-det-finns-ett-arbete-som-brandkvinna-jag-menar-brandman..... Med blossande kinder tystnade hon och såg förläget ner i marken.
-Em's lilla Aia? säger tjejen med råttsvansarna. Brukade du inte vara hos Em mycket under sommrarna? Men du bodde även här eller hur?
Aia spärrade upp ögonen. Och plötsligt gick det upp ett ljus för Aia:
-Maddie? Maddie Daveport?
Råttsvans-tjejen grinade upp sig brett.
-Yup! The one and only! Letade du efter jobb sa du?
Aia nickade stumt och vågade knappt andas.
-Efter vad jag kommer ihåg av våra somrar i skogen så är du både stark, modig och framför allt envis. Du är välkommen hit imorgon klockan nio. Blir det bra?

Med en sång i sitt bröst och dans i fötterna valsade hon tillbaka hem och möttes av en korg med en filt ställd framför ytterdörren. Ett svagt gnyende hördes från korgen. Men försiktiga steg smög hon sig fram och tittade ner i korgen. I korgen hittade hon två saker: Ett grönt kuvert och en svart liten hundvalp. Med en förundrad blick lyfte hon upp den lilla valpen i famnen och öppnade kuvertet:

"En liten sista gåva bortifrån graven. Han är ingen Pongo, men har ett hjärta lika stort som hela universum. Med honom som sällskap kommer du aldrig behöva vara ensam. Puss-puss - Faster Em"

Aia snörvlade till men lyckades hålla tårarna tillbaka. Underbara Faster Em! Hon tänkte då alltid på allt! Hon såg sig omkring i vardagsrummet igen och först nu noterade hon att det lilla rummet även innehöll matskål, sovplats och leklåda. Hon lekte en liten stund med Milo, som hon döpte valpen till. Men kände att en väldigt händelserik och känsloladdad dag började ta ut sin rätt. Med en gäspning vandrade hon upp och la sig på sängen för att försöka komma till ro. Men det var alldeles för många tankar som surrade runt i skallen så hon la sig på sängen och föröskte läsa istället.

Men, men - snart så sov hon sött och drömde om brinnande hus och hjältedåd...