Kapitel 1.17 Ett möte som kan avgöra allt

En vacker sommardag så insåg Aia att hon inte var en ungdom längre. Jo, hon var inte ens en mogen ungdom. Tidens tand hade haft sin gång och Aia var nu en  åldring. Med lätt drömmande blick stod hon och stirrade ut genom kajutans fönster. Tiden hade gått så fort. Det kändes som det var igår hon hade flyttat till tant Em's stuga. Många minnen var bitterljuva - Tant Em, Adde. Men summa summarum så hade hon haft ett riktigt bra liv. Trots allt.

Trots detta så började Aia känna att hon ville lämna något efter sig, ett arv för Emrys att förvalta. När hon en dag såg en annons i tidning om att någon behövde ta över driften av ett Hotell & Spa med "underhållningsbehov", men mycket hjärta kände hon att det var för bra för att vara sant att säga nej till.
Det visade sig att Aia's instinkter hade varit de rätta. Inom kort hade hon lyckats ta ett fallfärdigt motell till ett 4-stjärnigt hotell!

Under tiden så försökte Emrys hitta en bra balands mellan skolan (totalt ointressant) och att hänga runt på stranden och leta efter skatter som havet spolat upp. En morgon så hittade han ett stort, välbevarat snäckskal. Emrys hade aldrig sett något liknande. Men till sin stora besvikelse så hände det ingenting när han försökte blåsa i snäckhorent. Frustrerad tänkte han först slänga bort snäckan i en buske, men bestämde sig sedan för att behålla det i sin ryggsäck istället.

 På eftermiddagarna efter skolan brukade han dyka om vädret tillät, eller spendera tid på biblioteket och leta efter gamla skattkartor i bortglömd referenslitteratur. En dag så avbröts hans referens-hoppande av att en tjej hon inte hade träffat på tidigare vandrande in genom entré-dörren. Emrys försökte verka vara nonchalant till en början, men kunde inte slita blicken från henne. Till sist så gick han fram till henne och presenterade sig:
-Tja! (Han försökte se cool ut, men misslyckades...) Mitt namn är Emrys. Jag har inte sett på dig... jag menar - sett dig HÄR förut?!
-*fniss* Hej! Mitt namn är Lill och jag är nyinflyttad.  Min familj flyttade hit för någon vecka sedan.
-Har du fått extra tid för att packa upp eller? Jag har inte sett dig på skolan förut?
Lill skrattade det mest bedårande skratt Emrys hade hört.
-Nej dummer - vi flyttar lätt när vi flyttat. Det gör vi alltid!  Mamma och pappa tror inte på den kommunala skolan utan har låtit mig hemskolas. Lära sig genom att upplevas är bäst hävdar de.
-Låter underbart sa Emrys längtansfullt.Inga tidiga morgnar. Inga läxor...
-Mer läxor än du kan tro och med mamma som lärare så har du inte en chans att komma undan!

Det blev inte så mycket referens-slagande den eftermiddagen. Istället stod Emrys och Lill kvar på samma ställe de träffats och pratade. De pratade om allt mellan himmel och jord och han måste erkänna att det, hur märkligt det än lät kändes som om han hade känt henne hela sitt liv, inte bar i 2 timmar... Kanske var det därför som han inte kände sig ett dugg dum när han frågade Lill om hon ville gå på skolbalen med honom som hans dejt. När hon sa ja kände han ett märkligt, men upphetstande flraddrande i magtrakten som han inte kännt förut. Lyckan blev fulländad när deras läppar möttes för första gången i en rent gudomlig kyss.

Lyckan varade tyvärr inte särskilt länge. När Emrys kom hem så möttes han av ett synnerligen obehagligt, men kanske inte så oväntat besök av Liemannen. Det svartklädda vålnaden hade kommit för att lotsa Milo över Regnbågsbron en sista gång. Fast trots att Emrys visste att Milo var gammal och förtjänade att få vila så kändes det som om något fattades. Något som funnits där hela hans liv trots allt och han fick en sträv påminnelse om livets förgänglighet.

När den stora baldagen kom så vara Emrys inte särskilt sugen på att gå överhuvudet taget. Men Lill övertalade honom. För henne skulle det vara en ny landvinning att få gå på balen med öns snyggaste människa och glittret i hennes ögon och hennes lockande leende fick honom till sist att gå trots att hans hjärta värkte av saknad. Under kvällen gjorde Lill allt hon kunde för att få honom på bättre humär och han hade bara ögon för henne. De blev naturligt nog valda till balens kung och drottning och när kvällen var slut så var han inte singel längre.

Helgen efter så bjöd Emrys med Lill på ett dykäventyr vid hans favoritvrak. Lill var ovanligt tveksam först, vilket var konstigt tyckte Emrys, men med lite retsamt nojsande och pussar på kinden övertalade han henne till sist. Så pass att hon faktiskt ropade:
-Sisten i är en rutten sill!
-Men... ....din dykardräkt? Så ryckte han på axlarna och satte på sig sitt munstycke och gjorde sig redo att dyka i.

Under ytan vände han sig om i vattnet för att lokalisera Lill. Han fann henne snart nog och fick en smärre chock......

- - - - - - - - - - - - - - -
Jag älskar att skriva på det här sättet: Att bara ha några få hörnstenar att utgå ifrån och sedan låta simmarnas egna fria vilja bestämma utgången! :-) Nåja, lite styrning har det varit detta kapitel - men bara liiiiite.... 

Kapitel 1.16 Havet är Djupt!

Emrys älskar att vara i vattnet och spenderar all sin vakna tid med att snorkla

Tiden går fort när man har roligt säger man ju. Snart är det dags för Emrys att fylla tonåring

Aia har tänkt till och ger bort en dyklektion i förde4lsedagspresent

Inte så genomtäkt kanske då Emrys hellre spenderar tid i vattnet än hemma i sin säng....

Efter vedertagen utskällning så förlåter Aia honom ändå. Förelen med att vara enda barnet....

En aning kuvad så spenderar Emrys några dagar hemma och gosar med Milo istället

Men tredje dagen  kan han inte låta bli. Han drar på sin nya dykardräkt, hyr en båt och beger sig ut på sitt nya stora äventyr!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jag har halkat en del efter i mitt skrivande. Känner samtidigt att själva historien som sådan just nu inte blir bättre eller starkare av att jag faktiskt skriver hela väggar med text. Till råga på allt så börjar jag känna mig frustrerad över att Aia's historia börjar bli uttömd och nå sitt slut. Men Emrys saga har ännu (får inte ännu) börja. Så det blir nog ett eller två sådana här kapitel till innan generation 2 sparkar igång!

Kapitel 1.15 Ett paradis på jorden?

En ny start för dem båda

I havet fann Emrys frid och vänskap

 

Emrys skaffar sig en handledare för att hänga med i skolan

MEn trots dertta kan Aia inte låta bli att oroa sig. Hur skall det gå för dem?

De bestämmer sig för att ta en semester från allt. Vilket Emrys uppskattar väldigt mycket!

Aia inser även hon att livet faktiskt går vidare. Trots allt!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det här kapitlet blir lite rumphugget. Jag la upp bilderna men tappade intresset för att skriva. Samtidigt som jag lyckades trycka på "publicera" i förväg. Så ta det för vad det är!

Kap. 1.14 Som sand i ett timglas...

 

Även om saknaden efter Arne är ett enormt gnagande hål i Aia's hjärta så vet hon att hon inte får uppslukas av sorgens mörka känslor. Hon ger sig själv inte tillåtelse nu som tidigare för Emrys skull. Istället så går hon fullt upp i att ge honom den absolut bästa uppväxt en liten pojke i hans ålder kan få. Det roligaste de vet är att sitta i timmar på golvet och prata. I början pratar de bara galimatias - bebisspråk. Men Aia delar med sig av sin kärlek till böcker....

 





....och de pratar om kärlek. Aia berättar om hur hon och Emrys möttes, till synes av en slump en solig dag för inte länge sedan och hur det var den näst bästa dagen i hennes liv. Den bästa såklart när Emrys föddes....

 -Du är min lilla ögonsten, min lilla trollkarl. För utan dig så vet jag inte vad jag hade tagit mig till, viskar Aia i Emrys öra innan hon lägger honom i sin spjälsäng för natten.

 Den natten drömmer hon ovanligt oroliga drömmar. Vanligtvis så brukar hon inte drömma alls. Hon drömmer om Adde och om en man i en lång mörk kåpa och en lie i handen. Aia vet att det inte kan vara annat än en dröm, men det känns ändå som om hon vaknar med ett ryck av att hon hör Arne viska hennes namn. Lågt och tydligt, men som om det kom från andra sidan världen:
-Aaaaiiaa......

 Aia öppnar sina ögon och sätter sig upp i sängen försiktigt för att inte väcka Milo i hundsängen bredvid. Vid sovrumsbyrån ser hon en gulaktig skepnad. Skepnaden är tydlig, men suddig på samma gång och föreställer hennes bortgågne make Arne. Aia gnuggar sig i ögonen flera gånger. Är detta dröm eller verklighet? Är det verkligen henns Adde som kommit till henne bortom graven?

 Han har kommit i sin vilddjurs skepnad, men hon är ändå säker på att det är Adde. De står tysta mitt emot varandra i vad som verkar vara en hel evighet och ser in i varandras ögon. Sedan känner Aia att det är något som brister inom henne och hon kastar sig med en snyftning om Addes hals.

De har så mycket att prata om. De ligger bredvid varandra i sängen hela natten och pratar. Aia berättar vad som har hänt  i hennes liv sedan Arne "försvann". Hon berättar såklart om Emrys, deras son, men lämnar diskret hennes explosionsartade möte med Jess därhän. Det är onödigt att ge ett spöke mer  skuldkänslor än han redan har resonerar hon.

Hur är det på andra sidan? Aia bestämmer sig för att hon inte vill veta och de pratar inte om det heller. De pratar egentligen inte så mycket om det förflutna över huvudet taget. Istället pratar de om nuet och om framtiden.
-Älskling, säger Adde ömt. Jag kan se att du lider. Jag känner din sorg i varje por av min ektoplasma. Det här stället är inte bra för dig längre. Du borde ta vår son och flytta så långt bort som möjligt...

Först är Aia förskräckt över vad Adde föreslår. Lämna tant Em's stuga? Lämna det enda egna hem hon kännt att hon någonsin haft? Lämna Adde?

-Du kommer aldrig att lämna mig. Jag kommer alltid finnas här, inne i ditt hjärta, säger han ömt och lägger sin gula genomskinnliga hand ovanpå hennes bröst.

Och hon vet ju att han har rätt. För lika mycket glädje som det finns i detta hus, lika mycket sorg finns här också.

 

Efter att ha pratat nästan hela natten och tja... gjort lite annat också så somnar det tätt omslingrande. Aia vill egentligen inte somna. Hon vill ligga och titta på Adde och etsa fast varenda drag av hans vackra ansikte i minnet. Men hur det nu än kommer sig så råkar hon blundra till ett kort ögonblick och när morgonens första strålar lyser in genom fönstret och hon vaknar igen är Arne borta.  Aia undrar om det hela varit en underbar dröm eller inte. Hon bestämmer sig dock för att lyssna på sitt hjärta och inte logiken den här gången.

 

-Jag älskar dig Arne Åsehult, viskar hon tyst för sig själv. Nu och för alltid, oavsett var vi befinner oss.

------------------------------------------------

Det här är varför jag älskar sims och legacyäs så jäkla mycket! Jag hade i ärlighetens namn tröttnat ganska rejält på den här historien. FYI, det ÄR inte kul och inspirerande att spela en ensamstående mamma med ett barn som första generation! Men jag fick dåligt samvete och bestämde mig för att ge Aia, Milo och Emrys en chans till. Speciellt eftersom jag glömt bort Emrys"tärningar" och slog för hans levnadsbana en gång till och fick en riktigt intressant kombo! Och så, utan att jag vet hur, eller än mindre gjorde något för att trigga det. På fullmånens natt dök ett välbekant ansikte upp! Det bästa (som jag inte hade koll på) var att Adde och Aia fortfarande hade samma relationsstatus som innan! Så jag behövde aldrig vara rädd för att hon skulle bli spökligt avvisad... Got to love this game!

2 extra guldstjärnor till dem av er som kan hitta de 2 TV-serie referenser som jag smugit in i historien!

Kap. 1.13 Han var min först!

 

Då Emrys kom in i Aias liv så kom också livet så sakteliga tillbaka till Aia. Visst var det slitigt och monotont vissa dagar. Men det passade hennes sargade nerver alldeles utmärkt och det invaggade henne i ett visst lugnt av att göra vissa saker om och om igen: Mata, rapa, gosa med, leka med, prata med, byta blöja på Emrys. För varje cykel av en moders göromål kände hon hur livet återkom till henne blöjbyte för blöjbyte. 

 

En av de saker hon såg till att ta tag i nu när hon hade återfått energin var att sortera igenom posten. Under sin sorgeperiod så hade den staplats på  hög och det var hög tid att ta tag i den. Där fanns alla möjliga saker. Räkningar, brölopps-presenter (Tavlor kunde hon förstå, men en brandvarnare?) och så var det den där underliga dockan som hade skickats till "Målsman för Emrys Åsehult". Dockan var inslagen i ett brunt paket, med avsändare okänd. Men dockan så harmlös nog ut så hon lät den få bo tillsammans med Emrys i spjälsängen.

 

Det sista brevet fick Aia dock att rynka på ögonbrynen. Det var ett vitt, enkelt kuvert med Arnes namn skrivet på framsidan med kvinnlig handstil. Hon lyfte kuvertet till näsan och sniffade. Jo, hon kunde känna en svag doft av någon slags blommig parfym också.  Hennes händer darrade betänkligt när hon vände på det vita kuvertet och tittade på avsändaren: Jessica Willow stod det. En stund stod Aia med slutna ögon och funderade på om hon verkligen borde öppna en död mans post. Men hon visste också att hon aldrig skulle få frid i själen om hon inte gjorde det.

 

"Kära Arne,

Du är mig så kär att jag inte kan uttrycka det i ord. Din blotta närvaro fyller upp varje rum du beträder och få mitt hjärta att sjunga. Men jag är för blyg för att säga något när jag är i din närhet.

Din allra käraste

/Jess"

 

 Aia skakade misstroget på huvudet. Hon kunde bara inte tro att Arne, HENNES Arne skulle ha haft någon vid sidan om. Kunde han? Och vem var den där Jessica Willows som helt tydligt verkade ha en betydligt mer intim relation till hennes döde make än vad hon tyckte verkade anständigt?

 

Det var inte så särskilt svårt att lokalisera brevskrivaren. Willows var inte världens vanligaste namn, och Hidden Springs inte världens största småstad. Efter några slagningar i telefonkatalogen så hittade hon Jessica Willows hemadress. Hon verkade bo ensam så vitt Aia kunde se.  Med bultande hjärta satte hon sig i bilen (efter barnflickan var tillkallad såklart) och for bort mot den adress hon snabbt hade krafsat ner på en pappersbit. När hon svängde upp på bilparkeringen såg hon redan ett välbekant ansikte:

-DU.....!?

Du! Var det du som var på mitt och Addes bröllop? Du gav oss lömska blickar hela vigsel akten! Det var som om du ville oss ont! Varför det?

-Det var DITT fel att Adde dog!  Aia var förvånad över sig själv. Hon visste inte riktigt varifrån de hårda bittra orden kom ifrån. Bara att det var som om hon hade öppnat en ventil och det nu var massor med ångor med högt tryck som behövde ventileras. De mörka, hätska orden flödade ur henne och inte förrän en lång stund senare stannade hon sig själv och utskällningen, men mest för att hämta andan.
-Jag älskade honom också, mumlade Jessica tyst. Han var min först! fräste hon sedan och Aia kunde se att hon riktigt försökte behärska sig.

-Det spelar ingen roll vem som hade honom först! Adde var ingens ägodel! Han var en männi.... varelse av kött och blod. Han är dessutom far till mitt barn och jag hoppas att du i framtiden kan respektera detta och hålla några former av gränser i alla fall.
Aia såg hur arga blickar nästan sköt ur ögonen på Jessica och att smockan hängde i luften. Men Jessica sa inget mer utan vände helt sonika på klacken och gick därifrån.

På kvällen samma dag, när hon matade Emrys inför natten så stod hon i djupa tankar. Hon funderade kring det hon hade fått reda på kring Arne under dagen. Det var ganska massiva saker egentligen. Att han eventuellt skulle ha haft en annan flickvän före henne? Samtidigt som henne? Kunde det vara sant??? Fast så drog hon ett djupt andetag. Arne var död och hon var lämnad ensam kvar med deras kärleksbarn. Vad spelade det för roll egentligen vad som hade hänt i det förflutna? Det viktigaste var ju ändå här och nu, eller? Hon visste att hon inte skulle vara så lättövertygad egentligen. Mardrömmarna om Arnes gamla flickvänner skulle hemsöka henne länge. Men det kändes skönt att försöka intala sig att allt nu var frid och fröjd. Hade hon stängt av kranen egentligen?

*********************************************
Det här kapitlet kom egentligen till av en slump som jag nog har StoryProgressor att tacka för. Det började redan på Arnes och Aia's vigsel då jag såg att det fanns några av Arnes gäster verkligen som kastade sura blickar. Och att plötsligt en dolk dök upp ovanför hans huvud. Wtf....? Denna någon var Jessica Willows och enligt spelet tom förlovad med Arne. Men detta ignorerar vi för att hålla Addes rykte mer eller mindre intakt.

Kapitel 1.12 Svart, svart, svart är mössan på mitt huvud.....

 

 

De följande veckorna var väldigt overkliga för Aia. Hon kunde inte förstå att Adde var borta för alltid. Inte som tidigare, när hon faktiskt valt bort honom ur sitt liv. Utan nu hade något annat, något större valt bort honom. Och vid värsta tänkbara tillfälle då hon nyss fått reda på att hon väntade deras första barn!

 

Milo var ett enormt stöd för Aia. Han vek inte en tum från sin mattes sida. Det var som om han på något sätt förstod vad som hade hänt och att hon behövde all tröst och stöd hon kunde få. Han till och med la sig och sov flera nätter vid fotändan på hennes säng. Något som han aldrig gjort tidigare.

 

 

Aia hade fortfarande bonus ledigt från jobbet på grund av giftemålet. Men ibland så funderade hon på om det inte var lika mycket för att de andra på jobbet inte visste hur de skulle hantera hennes sorg. Den var så nattsvart och bråddjup att den skrämde henne själv ibland. Egentligen hade hon helst själv velat jobba om hon kunnat. För som det var nu så spenderade hon mesta tiden med att bara gå, gå, gå i vinterlandskapet. Gata upp och gata ner. Hon visste inte vad hon skulle göra. Bara att hon skulle bli tokig om hon inte gjorde någonting.

 

 

Vändningen kom en snöig eftermiddag när hon som vanligt gjorde sin långvandring i kvartert. Idag hade hon lämnat Milo hemma. En flicka hon aldrig sett förut stod i parken och rullade stora klot genom snön. Aia stannade till och tittade på flickan,

-Hej! Jag heter MillanVad heter du? Vill du hjälpa mig att bygga världens bästa snögubbe?

 



 

Aia kunde inte låta bli att le. Det var något så öppet, så livfullt kring flickan. Ja nästan som livet självt pratade genom henne. Så utan att hon visste hur det hade gått till så hade hon börjat hjälpa flickan med kloten. Några svettiga ögonblick senare så var snöbgubben färdig. Aia kände sig nöjd och tillfreds och för första gången på mycket länge så såg hon en ljusglimt. Som om det faktiskt fanns en möjlig framtid vid horisonten.

 

Veckorna gick och vinter blev till vår. En tidig vårkväll så började Aia få värkar. Det var en obeskrivlig smärta som hon aldrig hade kännt förut. Men var det något som smärtan hjälpte henne med så var det att tvinga ut henne ur sin svarta sorg-bubbla och landa här och nu.

 

Taxinföraren måste ha fått panik av rädsla av att hon skulle föda i taxin, för han släppte av henn alldeles för långt bort. Så Aia var alldeles ensam när hon steg för steg vandrade upp mot sjukhusentrén.

¨

 

Hon hade tur. Hennes fysiska grundkondition gjorde att förlossningen gick lätt och relativt smärtfri. Och bara två dagar senare, efter att hon har tillbringat en natt på förlossningsvadeleningen så står hon hemma med sin nya son i famnen. Hon har bestämt sig för att döpa honom till Emrys, efter faster Em. Emrys Arne Åsehult.

-Du lilla pyre viskar hon till den lilla bebisen i famnen. Din start var inte den lättaste och det är bara du och jag nu. Din far fick alrdig reda på din existens. Men jag vet att han skulle ha älskat dig väldigt, väldigt, väldigt mycket. Precis som jag gör. Och vi skall bli OK. På något sätt så skall vi fixa det här. Du och jag!

Kapitel 1.11 .....tills döden skiljer oss åt

¨

 

Några veckor sedan och Aia verkar aldrig riktigt kunna återhämta sig från den där förkylningen som hon åkte på strax efter bröloppet. Hon känner sig allmänt seg, orkar inte med något och är trött jämt. Det som hon än kallade för kondition är som bortblåst. Arne blir såklart orolig och övertalar henne att åka in till stan för att träffa en doktor.
-Du ser så sliten ut Aia, säger han och smeker henne ömt över kinden. Så kan vi inte ha det. Nu är det du som bums tar bussen till doktorn och kolla upp vad det är för något. Kanske du har blivit allergisk? Eller fått något virus?
Aia kramar hans hand, men himlar med ögonen. Inte visste hon att han var en sådan hönsmamma! Fast egentligen så värmer det hennes hjärta att han verkar bry sig om henne så mycket. Hon lovar att åka in samma förmiddag, men skulle han då kunna vara snäll och ta ut Milo på en långpromenad? Hon känner att han blivit försummad de senaste dagarna när hon inte har orkat något alls. Adde lovar.

 

Milo blir överlycklig när han ser att ny-husse tar fram kopplet och att han börjar sätta på sig ytterkläderna. Matte har varit lite tråkig på sista tiden. Trött och tråkig. Inte orkat med något alls. Men Milo är en för snäll hund för att klaga utan har snällt väntat på att hans tid skall komma den med. Nu verkar det dock lovande! Milo slickar lyckligt Adde på handen och de ger sig ut i snön.

 

Adde själv känner sig inte heller särskilt frisk och kry. Det är något som känns fel i kroppen men han kan inte sätta fingret på vad. Men han tänker inte närmare på det. Antagligen är det Aia som smittat honom med sin vinter-bacill. Dessutom, när han kommer ut i den kyliga luften bland snöflingorna som yr omkring honom så känner han sig redan piggare och beslutar sig för att det får bli en riktigt, riktigt lång promenad.

 

 En stund senare är Aia tillbaka hemma. Hon känner sig fortfarande lite skakig efter doktorns besked. Doktorn hade tagit lite blodprov, mätt blodtryck och all sådana där rutinsaker som du gör på en hälso-kontroll. Hon hade hummat lite när hon fått tillbaka provsvaren, bitit lite på sin penna och gjort Aia jätte-nervös. Aia hade känt hur hjärtat hade börjat klappa lite fortare och hur hon började svettas. Till slut så harklade sig doktorn och sa:

-Tja, jag måste vara ärlig mot dig. Jag hittar inget som helst fel på dig. Aia hade andats ut hörbart och inte förrän nu insåg hon att hon hållit andan.

-Men varför är jag så trött i så fall? frågade hon förbryllat.

-Snarare är det så att du är mer frisk och hälsosam än någonsin förut!

-???

 

Med darrande händer slog hon numret till Arnes mobil då han och Milo fortfarande inte hade kommit hem. Hon ville inte berätta den glada nyheten på telefon. Men ändå kolla upp var han var. För hon ville inte vänta HUR länge som helst! Arne svarade inte förrän på sjunde signalen:

-Ja? svarade han och Aia rynkade på ögonbrynen. Inbillade hon sig, eller varför lät han konstig? Sådär disträ?

-Hej det är jag sa hon lite överflödigt. Är allt OK? frågade hon sedan försiktigt.

-Jo, ehm visst. Känner mig lite matt bara. Har nog smittats av ditt virus eller så. Vad sa doktorn? Blir det någon antibiotika kur?

-Jo, allt var bara bra med mina värden. Snarare så sa hon att de var perfekta efter omständigheterna. Aia, var nu riktigt riktigt orolig. Vad var det för fel på honom egentligen?

-Jag skall till affären en vända, blev så sugen på vattenmeloner helt plötsligt. Är du hemma när jag kommer tillbaka? Jag har något underbart att berätta.

-Jo, eh... Det är vi nog. Vi gick lite längre än jag tänkt från början. Men vi är hemma. Älskar dig.

*Klick* Och Aia stod där med den tysta luren i handen.

 



Det fanns en anledning till att Arne hade hållit samtalet så kort och det var för att han inte visste om han skulle kunna lyckas föra ett normalt samtal utan att bryta ihop totalt och oroa Aia var det sista han ville göra just nu. Plötsligt så högg det till i bröstet och han kände en obeskrivlig smärta som strålade ut i vänstra armen. Arne visste att han skulle dö nu. Han hade vetat det en tid nu, men inte velat säga något för att inte oroa Aia. Nu när tidpunkten var kommen så kände han att han inte kunde hantera smärta alls så bra som han tidigare trott. Den skärande smärtan fick honom att skifta hamn okontrollerbart flera gånger och när han väl fick kontroll igen så darrade han och andades tungt. Nu hade han bara en klar tanke i huvudet: Han måste hem! Hem till Aia....!

 

När Aia kom tillbaka från affären med sina vattenmeloner som hon helt plötsligt fått en så oerhörd önskan efter såg hon att Addes jacka hängde på sin krok, så han hade kommit hem. Men förutom det så var det alldeles tomt och tyst i huset. För tyst! Hon hittade Milo under soffan. Han vägrade komma ut, men gnydde ängsligt. Plötsligt genomfors hon av en blodisande fasa och hon sprang fortare än hon någonsin hade sprungit uppför trappen, upp till övervåningen.

-Adde!!!!!

Hon hittade honom livlös, ihopsjunken framför deras gemensamma foto de tagit tidigare samma år. Hon behövde inte känna på puls eller lyssna efter andning. Hon visste ändå: Hans hjärta hade brustit.........